lycka and such

Att vara sådär ledsen som man oftast är när ett förhållande tar slut, lite sådär så att man super sig knasfull varje kväll för att försöka hantera det.. Men att sen nå en vändpunkt, på en konsert, tack vare två otroliga band och jäävligt fina vänner.. Ja. Mums.

Medans jag bott här har jag knappt lyssnat på musik. Eller det är väl en lögn since jag tvingats att lyssna på dans-hoppa-pepp-party-rock-in-the-house konstant, men om det verkligen är musik, ja det är väl en definitionsfråga. Eftersom att man alltid umgås med folk, och endast en handfull delar min musiksmak så blir det liksom att man lyssnar på det majoriteten vill ha, vilket oftast är dans-hoppa-pepp-party-rock-in-the-house. Ibland har jag haft stunder för mig själv, då min roomie är borta någonstans eller jag kan promenera för mig själv, då jag kan lyssna på musik. Liksom whey, men det är inte särskilt ofta.

Så, jag förväntade mig liksom inget storartat när jag fick en gratisbiljett till något ställe på Temple Bar. Gick in, drack öl, snackade med fo.. vänta.. vad är det där för ljud.. det låter som.. va, det kan inte stämma.. är det.. DET ÄR MUSIK!

Jag kan inte beskriva känslan. Alltså, nej det går inte. Jag var så jävla uppfylld utav typ.. lycka, tillfredställelse och fascination. Bandet hette Spies, åh dom kommer bli stora. Såå stora, jag vet det. (Heh) Och alla stod med hakorna i golvet, gungande till den dskajfhsakfhiaofuiows-fantastiska musiken.

Sen, hör och häpna, kom MAIN BANDET. Jag blev lite jamenvadfanhurkandombaravaraförbanddomvarjudetbästanågonsin, ungefär. Sen, tro det eller ej, kom ett nytt band som var typ.. gudar. Alltså, det går inte ens att jämföra banden, since dom spelade olika genres och med helt olika.. sinnesstämningar. Det här bandet, huvudbandet, lyckades få alla, jag menar ALLA, att tokdansa. Alltså, inte bara stå och stampa lite takten eller hoppa lite upp och ner, utan TOKdansa. Deras musik var, åh det är så svårt att sätta ord på det.. Alltså, dom var inte bara musikaliska genier, dom var även så levande på scen att man inte kunde låta bli att ryckas med. Det var.. Åh. Lätttttt en av de bästa upplevelserna jag haft här.

Jag har liksom inte varit på konsert på väldigt länge. Det brukade vara mitt liv, hehehe. For real. Jag och Ida, åh det var vi mot väääärlden. Vi drog på alla konserter, stod alltid längt fram, dansade som tokar, headbangade som idioter och flörtade med vem vi än kunde få tag på från scenen. Och den gemenskapen, den totala lyckan, adrenalinet innan/under/efter konserten.. Jag har inte upplevt det på hur länge som helst, och nu fick jag det igen. Och det var inte bara.. alltså.. ÅH. Jag kan inte ens förklara, det var helt otroligt. ALLA släppte sina hämningar och verkligen tokfuldansade. Alla var helt upprymda utav musiken, utav varandra, utav bandet som hoppade runt på scenen som.. jagvetintevad,någotdjursomstudsar.. JSKHAKHJFASIOL.

Det blev, åh, det blev vändpunkten. Det gjorde mig till mig själv igen, jag är jaaaag igen. HEJ SARA VÄLKOMMEN TILLBAKA FAN VAD KUL ATT DU VILLE KOMMA HIT IGEN.

sie trägt den Abend in der Brust

det regnar på vår kärlek
det blåser i våra liv
i vinden dansar eldarna
som blev till i löfternas tid


-


men du var ändå vackrast
när ingenting höll dig kvar
jag gömmer dig i drömmarna
och skall minnas dig
som du var













(vi)














sushicore länkade en bra låt på sin blogg.
jag behöver inte säga så mycket mer rly.

Idag regnade det lite här




tid osv

En kväll, en natt, innan jag åkte.. Den var som tagen ur en svunnen tid, en period i livet som var sådär snuskigt fin. Som färgade mig, formade mig. Den där kvällen, natten, var en nu för tiden så sällsynt replika av dom dagarna. Dom där när man var så jävla lycklig men man fattade det inte själv, man hade ingen aning om hur bra allt var. Hur glad man borde varit, lyckligt lottad. Men det är väl charmen, grejen med dom tiderna är väl just precis det, så oskyldiga och oåterskapliga. Vetskapen om att dethärärochkommerföralltidvaraenavdebästatidernaidittliv hade förstört det, tagit det heliga ur det.

En kväll, en natt, innan jag åkte.. Den var som tagen ur en svunnen tid, en period i livet som var sådär snuskigt fin. Som färgade mig, formade mig. Den där kvällen, natten, var en nu för tiden så sällsynt replika av dom dagarna. Dom där när man var så jävla lycklig men man fattade det inte själv, man hade ingen aning om hur bra allt var. Hur glad man borde varit, lyckligt lottad. Men det är väl charmen, grejen med dom tiderna är väl just precis det, så oskyldiga och oåterskapliga. Vetskapen om att dethärärochkommerföralltidvaraenavdebästatidernaidittliv hade kanske förstört det, tagit det heliga ur det?

Det fina med dom där tiderna var väl ju just det, att man satt där och mest bara väntade på att livet skulle börja. "Efter högstadiet, då börjar det fan på riktigt. Jag ska göra och vara allt jag drömt om att göra och vara" och sen var det "Efter gymnasiet, då börjar det fan på riktigt. Jag ska göra och vara allt jag drömt om att göra och vara" - och så hade man inte den blekaste aning om att man då, precis då, hade sina gyllene dagar. Man var så omedveten om sin egen lycka, så fokuserad på framtiden att man glömde bort nuet. Man gick liksom aldrig utanför sig, tittade på sig själv upp och ner och konstaterade att ja, ja fan vad du har det bra nu. Fan vad allt är fint. Fan vad jag ska uppskatta dom här dagarna.

Det intressanta är att, det gör jag nu. Jag kan vara här och ha THEFUCKINGTIMEOFMYLIFE - och verkligen inse att det är just precis det. Jag kan sitta med mina vänner, mina nya vänner som jag fan kommit att älska, och bara slås av hurjävlafintalltär. Jag kan sitta och helt plötsligt bara ''Sara, det här är truly dina glory days. Ta vara på det här nu, njut''.

Det blir lite som att jag är skyldig mig själv det. Jag är skyldiga 14-åriga Sara det, då hon satt med vad som var och skulle komma att fortsätta vara en av de viktigaste personerna i hennes liv, lyssnade på hans gitarrspel och otränade röst som hon älskade mer än något annat uppe i musikkorridoren när skolan hade slutat, han som luktade godare än julgran; helt omedveten om vad just de stunderna skulle komma att betyda för henne senare i livet. Vad de betydde för henne just då. Visst hade hon väl ändå tagit tillvara på dom stunderna mer, uppskattat dom precis så, njuuuutit, om hon vetat hur de skulle påverka henne senare i livet?

Och det är just det jag gör nu, jag kan liksom pausa tiden någon hundradelssekund och bara njuta av att vara här, av allt jag gör, alla jag träffar - bara andas in essensen av att ja, dom här dagarna kommer forma dig föralltid och det kommer vara den här tiden du ser tillbaka på i äldre dagar och längtar saknar till döds.

Det är så bitterljuvt, since det betyder att jag är så himla medveten om att de här dagarna en dag kommer att ta slut. Det är väl det, just det, som gjorde det så svårt att uppskatta de där skoldagarna, uppe vid musikkorridoren. Det kändes som att dom aldrig skulle ta slut, att den tiden aldrig skulle vara förbi - medans min tid här är så begränsad. Jag har ett exakt datum, vet precis när THEFUCKINGTIMEOFMYLIFE är över.
Jag måste andas in det och njuta av det, annars går jag nog sönder.

jkBHKJgbsd

Pappa skickade helt randomly bilder på ett höstsprakande Gustavsberg till mig.
Dom var upp och ned-vända, pixliga och tagna ur väldigt dåliga vinklar.
Och kldjsfkfhiHGYUIghyuidywhfibiuyt675328rage.
dET VAR FAN DEn VACKRAT SESKLNF skiTen JAG setT!

ont i magen.
aj. plötslig saknad.
aj. aj aj aj aj aj aj aj.

"Well maybe I don't want to meet someone who shares my interests. I hate my interests".


ja tack





oh btw

hade lite olika hårfärger i helgen:



and then




så det kan gå.

.. and all I got was this lousy shirt



Nu har han åkt. Aj.

kärlek osv

Nu, precis nu, nuuuuu sitter Felix på planet hit.


rundum

Hej, jag är världens sämsta bloggare osv. Flåt flåt. Folk där hemma tjatar väldigt mycket på mig om att jag BORDE.SKRIVA.OFTARE och att jag då borde skriva om ALLT.AWESOME.SOM.HÄNDER.PÅ.I.DUBLIN.

Det är lättare sagt än gjort, jag använder inte ens dagboken längre (har alltid varit flitig på den fronten) troooots att den är inslagen i världens vackraste babyrosa sidentyg som skimrar i ljuset.. Wth, jag borde kasta mig över den såfort jag kommer innanför dörren. Men noez, det blir inte mycket sånt. Det blir inte mycket BLOGGA.OM.ALLT.COOLT.SOM.HÄNDER.HÄR heller, since jag är för upptagen med att.. jag vet inte.. göra allt det där coola? Det är som att det finns alldeles för mycket att skriva om, var skulle jag ens börja? Dessutom har jag en engelsk blogg nu, ett måste när man läser Online Media (som jag gör egehgehhhe) som tar upp all möjlig "åhnuskullejagviljaskrivaettblogginlägg"-energi. Synd osv.

Det känns ju retarderat att antalet läsare här har fördubblats sen jag flyttade hit, men att jag skriver hälften så mycket. Ännu mindre. IRONI HEGEHEHE. Som regn på din bröllopsdag va, jamen visst. Och nu skriver jag ett inlägg om hur lite jag bloggar, det är ju verkligen som att få en gratis åååååktur man redan betalat för, va. Precis.

Livet här är hur som helst sådär stört bra. På torsdag kommer Felix hit, då blir det ännu bättre. Vem hade kunnat tro det va. VAD SKA MAN TRO VA VAD SKA MAN TRO HUR MÅNGA VINGAR HAR EN KO VA (8) Det är väldigt förvånande. Shock shock! Hade någon sagt till mig för tre månader sen att jag skulle bo i Dublin i oktober och dessutom ha ett distansförhållande så hade jag sett ut såhär:



Och här är jag nu. Ligger i min säng på campus i/på Irland och har precis skajjjpat med verldenz bezta poikven. Som kommer hit snart. Till Dublin. Liksom wtf.. HurjävlacooltärintedetfanvadBALLLLLLLLLT. Tack.

jamen hej såhär ska jag se ut


åhalltsåvärldensbästa


jagfickuniversumsbästabrevavdencoolastetjejenirymden - thisone
och ptja. hej. october fest yesterday. att dricka öl litervis gör dagen efter lite mindre kul.
har no pix därifrån since jag bara hade med mig min engångskamera (har använt 7 stycken redan) så det kommer alltså någon gång, när jag framkallat och scannat in dom, wheeeeey. lokala puben är ganska bra annars. och mat. OCH ATT HAMNA I TIDNINGEN! eghehe.


kzlcnmjsdkjvie

Varenda.lärare.jag.har
Varenda.lärare.i.hela.skolan
Varenda.lärare.i.hela.Dublin
Varenda.lärare.på.Irland
säger MKAAY. konsant.

1 månad

Well not really, men snart. Klockan 7 idag, onsdag, kommer det vara en månad som jag varit här. Only 2,5 to go. Det är väldigt svårt att tänka sig. Känns som att jag varit här jämt och alltid kommer att vara det. Liksom Sverige, vad fan är det? Samtidigt känns det som igår jag och Felix satt på hans balkong och räknade kistatornets blinkningar.. När det plötsligt känns som att man har två hem blir det lite knepigt. Man längtar efter det ena men kan inte vara utan det andra, tänk tänk.

Idag är ett väldigt bra exempel på.. ptja.. livet här.
Vakna, sovit bort en hel lektion, gå på nästa (fota analogt, whey!) vara frustrerad, dra ut och springa vid kanalen, komma hem och duscha, bli hetsad på av Adnan att skynda, gå till Lidl och handla veckans matförråd, laga rester från gårdagen, att ligga i sängen hela kvällen och kolla på samurai champloo, äta prawn crackers och dricka te.. Att brandalarmet går, att alla på hela campuset långsamt skyndar ut i sina pjamasar, står och hänger i 15 minuter sen går in igen men börjar fezta. Jävla massa springande och skrikande och knackande och drickande. Att lägga sig i sängen igen och chatta med sin svenska kärlek, brandalarmet går ännu en gång, bara några få samlas ute den här gången och går snart in igen.

Att lägga sig i sängen, säga god natt till sin svenska kärlek, sminka av sig och borsta tänderna, lägga sig och skriva lite dagbok i skenet av laptopen medans ens rumskamrat sover och så går brandalarmet IGEN. Folk samlas ute, alla raggar, röker och är allmänt fulla. Att komma in igen, lägga sig i sängen.. "Lets have some tequilas!" Att gå in till fransyskornas rum, shots, musik, pojkskvaller. Knackar på dörren, grannpojkar som vill joina, att trängas i en minimal säng. Att prata om hurvida dom här små sängarna är fuckable eller inte, att fira varandras dry spells.. "Yes but Sara, yours will be over in less than two weeks, you bastard!" Att skratta, att bli hungrig och äta kycklingslices direkt ur paketet.

Gå tillbaka till sitt rum, Sanne somnar, att lägga sig i sängen, skriva ett 1-månads blogginlägg och behöva borsta tänderna igen efter att ha druckit och ätit.. Och that's it. Blir inte förvånad om brandalarmet går igång ännu en gång. If it does kommer vi alla att dra ut, i våra tofflor och pjamasar, till puben eller fotbollsplanen. Word.

mjao

Idag.köpte.jag.mina.absoluta.drömskor.
Sort of. Alltså, mina drömskor är svarta leopardcreepers (svart med leopard upptill) eller ashöga platå'converse' - och idag när jag och Adnan var i staden gick vi helt randomly förbi en affär.. som sålde platå'converse' och jag bokstavligt talat spraaaang. Adnan behövde bara blicka upp mot skyltfönstret och visste precis vart han skulle hitta mig. Där inne hade dom tusen olika versioner av fejkconverse och jag marscherade raskt fram till de med PLATÅÅÅÅ. Mitt hjärta brast när jag upptäckte att alla hade asfula bilder och texter på sig, små stjärnor och 'love me baby'-ish-tryck. Jag vände mig om för att säga till Adnan att dom här skorna verkligen inte var vad jag hade förvä..


Då såg jag dom.


Bakom honom fanns två hyllor med bara LEOPARDPLATÅCONVERSE.
Alltså fuck me. Jag skrek till och rusade fram. Dom fanns i vanlig leopard och vit/svart (snöleopard eheghe) och när jag frågade Adnan vilka han tyckte så sa han: "the white ones, but I dont like how high they are.." Alltså hagahagahhahaaghaagah. Han är min allra bästa vän (i Dublin, heh) men ibland förstår han verkligen inte mig </3

Sen kom det bästa av allt: priset. Alltså. Rageglädjen när jag upptäckte att de kostade TJUGO EURO. Alltså.. Det är inte ens.. Jag tänkte köpa creepers eller platåconversen på nätet för ungefär 75 euro nästa månad. Sen hittade jag kombinationen av de båda, det bästa av två världar: leopardplatåconverseförbaratjugoeuro. Jag dog.



RSS 2.0