tid osv

En kväll, en natt, innan jag åkte.. Den var som tagen ur en svunnen tid, en period i livet som var sådär snuskigt fin. Som färgade mig, formade mig. Den där kvällen, natten, var en nu för tiden så sällsynt replika av dom dagarna. Dom där när man var så jävla lycklig men man fattade det inte själv, man hade ingen aning om hur bra allt var. Hur glad man borde varit, lyckligt lottad. Men det är väl charmen, grejen med dom tiderna är väl just precis det, så oskyldiga och oåterskapliga. Vetskapen om att dethärärochkommerföralltidvaraenavdebästatidernaidittliv hade förstört det, tagit det heliga ur det.

En kväll, en natt, innan jag åkte.. Den var som tagen ur en svunnen tid, en period i livet som var sådär snuskigt fin. Som färgade mig, formade mig. Den där kvällen, natten, var en nu för tiden så sällsynt replika av dom dagarna. Dom där när man var så jävla lycklig men man fattade det inte själv, man hade ingen aning om hur bra allt var. Hur glad man borde varit, lyckligt lottad. Men det är väl charmen, grejen med dom tiderna är väl just precis det, så oskyldiga och oåterskapliga. Vetskapen om att dethärärochkommerföralltidvaraenavdebästatidernaidittliv hade kanske förstört det, tagit det heliga ur det?

Det fina med dom där tiderna var väl ju just det, att man satt där och mest bara väntade på att livet skulle börja. "Efter högstadiet, då börjar det fan på riktigt. Jag ska göra och vara allt jag drömt om att göra och vara" och sen var det "Efter gymnasiet, då börjar det fan på riktigt. Jag ska göra och vara allt jag drömt om att göra och vara" - och så hade man inte den blekaste aning om att man då, precis då, hade sina gyllene dagar. Man var så omedveten om sin egen lycka, så fokuserad på framtiden att man glömde bort nuet. Man gick liksom aldrig utanför sig, tittade på sig själv upp och ner och konstaterade att ja, ja fan vad du har det bra nu. Fan vad allt är fint. Fan vad jag ska uppskatta dom här dagarna.

Det intressanta är att, det gör jag nu. Jag kan vara här och ha THEFUCKINGTIMEOFMYLIFE - och verkligen inse att det är just precis det. Jag kan sitta med mina vänner, mina nya vänner som jag fan kommit att älska, och bara slås av hurjävlafintalltär. Jag kan sitta och helt plötsligt bara ''Sara, det här är truly dina glory days. Ta vara på det här nu, njut''.

Det blir lite som att jag är skyldig mig själv det. Jag är skyldiga 14-åriga Sara det, då hon satt med vad som var och skulle komma att fortsätta vara en av de viktigaste personerna i hennes liv, lyssnade på hans gitarrspel och otränade röst som hon älskade mer än något annat uppe i musikkorridoren när skolan hade slutat, han som luktade godare än julgran; helt omedveten om vad just de stunderna skulle komma att betyda för henne senare i livet. Vad de betydde för henne just då. Visst hade hon väl ändå tagit tillvara på dom stunderna mer, uppskattat dom precis så, njuuuutit, om hon vetat hur de skulle påverka henne senare i livet?

Och det är just det jag gör nu, jag kan liksom pausa tiden någon hundradelssekund och bara njuta av att vara här, av allt jag gör, alla jag träffar - bara andas in essensen av att ja, dom här dagarna kommer forma dig föralltid och det kommer vara den här tiden du ser tillbaka på i äldre dagar och längtar saknar till döds.

Det är så bitterljuvt, since det betyder att jag är så himla medveten om att de här dagarna en dag kommer att ta slut. Det är väl det, just det, som gjorde det så svårt att uppskatta de där skoldagarna, uppe vid musikkorridoren. Det kändes som att dom aldrig skulle ta slut, att den tiden aldrig skulle vara förbi - medans min tid här är så begränsad. Jag har ett exakt datum, vet precis när THEFUCKINGTIMEOFMYLIFE är över.
Jag måste andas in det och njuta av det, annars går jag nog sönder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0