lycka and such

Att vara sådär ledsen som man oftast är när ett förhållande tar slut, lite sådär så att man super sig knasfull varje kväll för att försöka hantera det.. Men att sen nå en vändpunkt, på en konsert, tack vare två otroliga band och jäävligt fina vänner.. Ja. Mums.

Medans jag bott här har jag knappt lyssnat på musik. Eller det är väl en lögn since jag tvingats att lyssna på dans-hoppa-pepp-party-rock-in-the-house konstant, men om det verkligen är musik, ja det är väl en definitionsfråga. Eftersom att man alltid umgås med folk, och endast en handfull delar min musiksmak så blir det liksom att man lyssnar på det majoriteten vill ha, vilket oftast är dans-hoppa-pepp-party-rock-in-the-house. Ibland har jag haft stunder för mig själv, då min roomie är borta någonstans eller jag kan promenera för mig själv, då jag kan lyssna på musik. Liksom whey, men det är inte särskilt ofta.

Så, jag förväntade mig liksom inget storartat när jag fick en gratisbiljett till något ställe på Temple Bar. Gick in, drack öl, snackade med fo.. vänta.. vad är det där för ljud.. det låter som.. va, det kan inte stämma.. är det.. DET ÄR MUSIK!

Jag kan inte beskriva känslan. Alltså, nej det går inte. Jag var så jävla uppfylld utav typ.. lycka, tillfredställelse och fascination. Bandet hette Spies, åh dom kommer bli stora. Såå stora, jag vet det. (Heh) Och alla stod med hakorna i golvet, gungande till den dskajfhsakfhiaofuiows-fantastiska musiken.

Sen, hör och häpna, kom MAIN BANDET. Jag blev lite jamenvadfanhurkandombaravaraförbanddomvarjudetbästanågonsin, ungefär. Sen, tro det eller ej, kom ett nytt band som var typ.. gudar. Alltså, det går inte ens att jämföra banden, since dom spelade olika genres och med helt olika.. sinnesstämningar. Det här bandet, huvudbandet, lyckades få alla, jag menar ALLA, att tokdansa. Alltså, inte bara stå och stampa lite takten eller hoppa lite upp och ner, utan TOKdansa. Deras musik var, åh det är så svårt att sätta ord på det.. Alltså, dom var inte bara musikaliska genier, dom var även så levande på scen att man inte kunde låta bli att ryckas med. Det var.. Åh. Lätttttt en av de bästa upplevelserna jag haft här.

Jag har liksom inte varit på konsert på väldigt länge. Det brukade vara mitt liv, hehehe. For real. Jag och Ida, åh det var vi mot väääärlden. Vi drog på alla konserter, stod alltid längt fram, dansade som tokar, headbangade som idioter och flörtade med vem vi än kunde få tag på från scenen. Och den gemenskapen, den totala lyckan, adrenalinet innan/under/efter konserten.. Jag har inte upplevt det på hur länge som helst, och nu fick jag det igen. Och det var inte bara.. alltså.. ÅH. Jag kan inte ens förklara, det var helt otroligt. ALLA släppte sina hämningar och verkligen tokfuldansade. Alla var helt upprymda utav musiken, utav varandra, utav bandet som hoppade runt på scenen som.. jagvetintevad,någotdjursomstudsar.. JSKHAKHJFASIOL.

Det blev, åh, det blev vändpunkten. Det gjorde mig till mig själv igen, jag är jaaaag igen. HEJ SARA VÄLKOMMEN TILLBAKA FAN VAD KUL ATT DU VILLE KOMMA HIT IGEN.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0