om World of Warcraft

I natt drömde jag om World of Warcraft. Det är väldigt intressant när det händer. Oftast gör jag det runt tre veckor efter att jag slutat (gjort 100 gånger) och efter drömmen vill jag alltid börja igen. Oftast gör jag det då också, since allt faktiskt finns kvar. Tillgängligheten är 100% och jag behöver bara sätta mig vid datorn och dubbelklicka på ikonen för att vara där igen.

När jag drömmer om wow är det alltid med den där känslan, som när man (jagkanjuvisserligenbaratalaförmigsjälv) började spela. Alltså, jag tror jag inte ens förstår själv vilken stor del det där fåniga spelet var av mitt liv ett tag. När Alexi började lära mig spela, jag tror det var i mitten av sjuan, var det mest för att imponera lite på killarna i klassen. Det var ju SKITCOOLT att vara brud och spela datorspel. Killen jag hade en major crush på, Viktor, han spelade WoW. Han hade långt hår, höga kängor och en svart militärkeps. Han lyssnade på hårdrock, Black Sabbath, och han var den som introducerade Rammstein för mig.. Vi satt på msn ibland, han visade sin hund i cam och skickade musik han gillade till mig. Det var det finaste jag visste och jag kan inte ens börja beskriva hur tacksam jag är över det. Han visade mig Rammstein. Ord som inte räcker till osv.

Hur som helst - det var så det började. Det bästa jag visste var att möta Viktor vid skåpen, när han toklog och skrek ABOOOOWWWWWWW VILKEN LVL ÄR DU NU?! Det triggade mig, jag ville bli bättre. Högre lvl. Få bättre gear. Det gick långsamt för mig dock, jag tyckte att alla mobs var för läskiga för att attackera eller för söta att döda, så att gå upp i level tog sin tid. Men vid någon punkt, det måste ha varit i Stranglethorn Vale, blev jag förälskad i spelet. Jag tyckte mer om att faktiskt spela än att prata med Viktor om att spela. Det var jag och min lilla druid mot världen, och världen i World of warcraft var så mycket bättre än den här.

Jag började skolka från skolan för att vara hemma och spela. Ljög för mamma och pappa om att vara sjuk eller ha viktiga skoluppgifter att göra för att få mer datortid. När jag faktiskt gick till skolan så skyndade jag alltid hem när dagen var slut, sa nej till att umgås med mina kompisar. Varför skulle jag gå och fika på string med dom när jag kunde köra wsg med mina riktiga kompisar? Åh, gemenskapen. Den gick inte att ersätta med fnittriga tjejer.
Jag lärde känna folk in game, folk som bodde i Sverige och som jag sedan träffade irl. Björn var en sån kille. Självklart var han bara en kåt tonråsgrabb som tyckte det var lite ballt med en tjej som lirade samma datorspel som honom, men han var ett tag en rätt viktig del av mitt liv just då, på något absurt sätt.

Känslan, den är så jävla svår att beskriva. Alltså känslan när man loggar in på World of Warcraft.. Den är överväldigande. När jag spelade som mest behövde jag verkligen bara logga in, höra ljudet och se laddbaren. Tip: Don't stand in the fire! - det gav mig gåshud. På riktigt. Det här tror jag var när man lvlade i Tanaris. Åhhhh, jag älskade Tanaris mer än något annat. Förutom STV, det var mitt absoluta favoritplace men det var inte förens jag var i Tanaris som jag hade hunnit bli självälskande (älskade mer att spela än att prata om att spela för att vara cool) I STV var jag fortfarande lite på den nivån att jag joinade olika guilder, sa att jag var tjej och flörtchattade med killarna för att få uppskattning. I Tanaris var det bara jag och en jävla massa öken. Och pirater. Och stora sköldpaddor. När folk frågade, i guilder eller instancer, vad jag hette så sa jag aldrig mitt namn. Jag ville inte att dom skulle veta att jag var tjej längre. Det var alltid "ÅHJAGHARALDRIGTRÄFFATENSÅBRATJEJIWOW!" men jag ville inte vara bra för att vara tjej längre, jag ville vara bra för att jag var bra.

Den känslan i alla fall, den där pirrande förväntansfulla nejnujävlar-känslan, återkommer i drömmarna. Det är alltid det som får mig att börja igen; tron om att den där känslan kommer att komma tillbaka. Och har man inte spelat på länge så gör den det - först. Inte alls lika starkt, känslan är inte lika intensiv som den var när man tog bots killing blow i Burning Steppes, såg på när huntarden dödade moben och sen bara collectade looten. var känslan total.
Nu - mina damer och herrar - hade jag en sån dröm. Känslan, liksom i magen, var överhängande genom drömmen. Det är nu jag normalt sätter mig vid datorn och förväntar mig samma pirr, samma gåshud. Om jag inte får det av att logga in på min, nu högsta möjliga level 85 druid (åhdetärsåtråkigt) så gör jag alltid någon alt efter en sån här dröm. Jag tänker att jag lvlar lite snabbt och kan köra Scarlet Monastery igen samma kväll, då kommer känslan komma tillbaka. Mendetgördeninte. En nostalgisk känsla uppstår, ja. Men inte THE FEELING, inte den där åhhpågphåghåghååh-känslan. Så då lägger jag av igen. Jag vet inte hur många alts har jag på lvl 40, då jag insett att nej fan det blir ju inte roligare, och sen har lagt ned. För tusende gången.

Men nu, nu sitter jag här i Dublin. På min laptop. Jag har ingen som helst tillgång till World of Wacraft, noll. Och när jag vaknade, tänkte att hehehehe nu ska jag spela, insåg att jag inte kunde, jag är ju på Irland, så var paniken total. Men sen, SEN, gick den över. Det försvann. Plötsligt, genom att inte sätta sig vid datorn direkt efter cravinget av det, så var det bara ett spel igen. Men mer än någonsin förr. Genom att få det ultimata suget och inte kunna ge vika för det, tror jag att jag kan ha hindrat framtida cravings. Tänk om jag, för alltid är botad, från World of Warcraft? .. IS THAT EVEN POSSIBLE? Tål att tänkas på.

tre veckor

Så länge har jag bott här nu. Bara tre veckor..? Lololol. Känns som tre månader, minst.
Nu börjar det bli vardag dock, varje dag är inte proppfull utav nya intyck, människor och känslor längre som det var i början (= väldigt intensivt) så nu rullar det på. Plötsligt går tiden skitfort.

Men det är skönt, att varje dag inte längre är ett totalt äventyr. Jag fuckingokfwjqaH älskar äventyr, men att faktiskt kunna stanna i sängen och glo på film, med prawn crackers och te, är inte så jävla dumt det heller. Att inte supa varje dag, att faktiskt kunna följa med ut på puben och ta en jävla kaffe istället för öl, det är också väldigt skönt. Alkohol i all ära, men jag gillar te också. Och kaffe. Och juice. Och varm choklad. Och jag gillar att vara nykter, i alla fall ibland.

ordlös = jag

"Jag vet inte hur man byter ett bildäck och jag är inte så punk som jag önskar att jag var,
men jag gjorde en tändsticksask för det vet jag hur man gör"


att få paket är bara det bästa som finns

hela mitt rum luktar Felix
<3

grow me a garden of roses, paint me the colors of sky and rain


söndag osv

Vaknar, läser världens finaste sms från Felix. Startar sedan dagen på topphumör med att tumblra (tumblr as a verb, lol?) i sängen. Dricker en kopp billigt äckelte ur en trasig kopp. Går in i badrummet för att ta en dusch, slås ännu en gång utav vår trasiga lampa (den glappar utav bara helvete så det känns som att man får något slags epileptiskt anfall om man är där inne mer än 5 sekunder och den hänger dessutom ner från taket i bara kablarna since "locket" på den är helt av) Går ut i köket och hämtar våra doftljus, tänder dom inne i badrummet och stänger av anfallslampan. Man borde duscha med tända ljus oftare.. Bara tända ljus. Plötsligt blir allt mycket mysigare, gosigare.. Egeheghege sexigare, såklart. Vemförsökerjaglura. Kommer ut, börjar pimpa rummet med Sanne (vi köper allt billigt skit vi kan hitta och hänger upp på väggarna, sort of) Nu har vi tusen plastrosor över hela väggarna i olika färger, ser som taget ut ur en.. Jag vet inte ens vad. Taget någonstans ifrån där plastrosor och orientaliska sjalar har sitt ursprung, teh. Sätter mig i sängen igen, äter prawn crackers, dricker te. Mår bra. Det öööösregnar utanför, perfekt söndagsmorgon. Woop woop! Ska laga lite käk (= värma rester från igår som består av ris, billig sås och sönderriven kyckling, sån som man egentligen ska ha på macka lol) och bege mig till stan. Baiz.

<3

Min Felix har bokat flygbiljetter hit. 13:e oktober kommer han.

Liksom.. Ja.
Jaaa. Jaaajajajajajjaaaaaa. JAAAAAA alkhjfiohaqwy72397u09qoSAihdauihkkraaaaRAAAAAGELYYYCCCCCCKKKAAAAANNNNNN

Raagelycka.
Ja. Min Felix.
Hanärsåjävlabra.
Jagälskarhonomheltstörtmycket.
Puss.

time of my life osv

Jag har världens bästa roommates. Världens bästa grannar. Bara världens bästa tid, helt enkelt.


jag har nya tofflor och bor på campus

.. här kan man smygröka inne och vara hur cool som helst, liksom.



ikväll ska jag på maskerad..

.. jag ska
klä ut mig till nån
som är bättre än jag
jag ska förneka allting som gör mig svag




zup

Att bo kollektivt är fantastiskt och bara skitkul på alla sätt och vis, tills man blir sjuk och verkligen bara vill vara ifred. Att det knackar på dörren var tionde minut, att folk röker på i köket, att dom springer fram och tillbaka mellan sin och vår lägenhet konstant är bara väldigt fint, på sitt sätt. Men när näsan rinner, huvudet bultar och vad som tros vara feber äter upp all ens energi så vill man helst bara vara ensam, liksom. Jag ÄLSKAR att jag dom här, endast tre vakna timmarna, har fått 5 stycken "I've got some tea, I could come over with some if you like?" + en allmän inmarscherande: "here is your tea, get better now!" Det är dödsbra. Jag vill leva såhär, jämt. Meeeen men men meeeen. Men. Just nu, just just nu, saknar jag min egen säng, för första gången. Mitt eget rum. Min fula lilla silvertv. Mitt playstation.. Tystnaden. Ensamheten. Min fina mamma, ständigt redo att hämta något att äta/dricka, om jag skulle be om det.

Och nu, medan jag skriver det här, har det knackat på min dörr två gånger och jag har låtsats sova. Haha. Missuppfatta mig inte nu, jag äääälskar det här. Det är så jävla bäst. Det är bara första gången jag saknar mitt hem, av liksom rent konkreta skäl. Eller överhuvudtaget, faktiskt. Jag toksaknar ju personer hemma, men inte Stockholm/mitt lilla radhus i sig. Tills nu. Nytt. Ny känsla. Så nu rapporterar jag det, eghgegehe.

Bra jobbat.

cravings

Ni vet det här brutala urget, när man bara måååste göra/ha/se något? Det är liksom ingen idè att försöka stå emot det, man kommer tillslut att göra det ändå.. Som en naaaturkraft.
Jag har ett sånt urge, cravings, att köpa dessa skor:


Jag har letat efter dom i en evighet. På tradera, på e-bay, på blocket, i second-hand butiker.. Det har blivit något av en besatthet. Ett uppdrag! Ett mission att hitta dessa skor. Jag har nästan glömt bort varför, har nästan glömt bort hurvida jag tycker dom är snygga eller inte, det bara är så att jag måste.ha.dom. Självklart skulle jag kunna köpa dom nyyya, men det kostar dödsmycket. Och nu sitter jag här, i min zebrasäng i Dublin, skitförkyld och något illamående, och har hittat dom. Jag visste väl egentligen att dom fanns på Demonia, jag har bara aldrig vågat kolla since jag trodde det skulle gå på en dryg tusing. Men nu, nuuuu, hittar jag dom, för 62 euro.

"Okej okej Sara lugn, luuugn nu. Gör inget förhastat, tänk på att frakten säkert går på det dubbla.. Som e-bay, right.. Lugn, andas.. Gör.inget.förhastat.." Så jag gör, lugnt och sansat, min order: Storlek 6, färg black/cheetah, add to cart, accept terms.. Och så.

.. Shipping. Till Irland.
14 euro.


..


14.jävla.euro.

Det.är.ingenting.

Nu sitter jag här och typ skakar. Jag skulle kunna köpa mina drömskor, just nu. Få dom skickade hit på ett par dagar, för bara 76 euro. Grejen är dock, obs obs, att jag är en fattig student som lever på nudlar och färdigmat från Lidl. Jag har pengarna att köpa skorna, just nu, det vore möjligt (DOMÄRJUSÅBILLIGA!) meeeen.. Alltså. Åh. JAG KAN JU. RAGE. DET ÄR JU HELT DOABLE. Grejen är att jag skuuulle ju kunna vänta med att köpa dom tills precis innan jag ska dra tillbaka till Sverige, om jag har pengarna över liksom. Men tänk om jag inte har det? Tänk om skorna tar slut? Tänk om Demonia går i konkurs? Deras lokaler kanske brinner upp? JAG KANSKE BRINNER UPP, DÖR, UTAN ATT HA FÅTT HA PÅ MIG ETT PAR LEOPARDCREEPERS?!?+?++111!!


Åh. Det är för mycket.

dödsfint


Alltså. Ord kan inte beskriva glädjen, teh. Finaste brevet någonzin. Det finns en brud i Sverige som heter Lina, den sötaste tjejen i rymden. Hon skickade det här, så jävla mums.


Så jävla much thanks. Sitter nu på min jättefula anslagstavla och sprider glädje i hela rummet.


Felix

Med risk för att vara dödscheesy, men den här låten..
Distans gör konstiga saker med folk
Typ förlöjligar dom
och jag är
tokkär

college

Okej college, och nu menar jag faktiskt skolan och inte campus (supaknullaslåss hehehehe) Jag pluggar alltså journalism and visual media (alltså fotojournalistik, eller hur man ska förklara det på svenska) och går i en klass med 45 pers varav 12 går i min grupp. Grejen är att allt vi gör, har jag redan gjort. Det är exakt som gymnasiet, fast på engelska. Så rent tekniskt upprepar jag bara allt jag redan lärt mig, men på ett annat språk. Ba hey! Det är väl.. nyttigt? Bra? Kul? Det är visserligen soft, jag kan fokusera på att umgås istället för att plugga, since jag redan gjort .. allt. Although behöver jag typ 100% närvaro för att inte bli underkänd (college, lol) så jag får pallra mig upp varje morgon och lyssna på samma radda av "and the sub-editor is the one responsible for what is going to the press and the journalist.. blablalalblllalala. Bla. BlaaaaaJSHIKa"

Mina måndagar är dödsdagar. Jag går från tio till sex med en timmes break. Då är det löjligt skönt att bo 1 minut ifrån skolan though, så att jag kan kila hem och hämta ett jävla äpple/kläpåmigmerkläder/mastrubera/whatever mellan lektionerna. Lix. Det är soft. Resten av veckan har jag två lektioner varje dag, och är ledig fredagar - vilket är jävligt fint since torsdagar är student nights i Dublin (=halvaprisetpåalkohol@pubarna/klubbarna)  så. Ja. Gott liv. Ja.

Om jag tyckte att vår lägenhet brukade vara ständigt fullpackad av folk innan skolan började, ja ha-ha. In my face. När vi har break i tre timmar och alla irländare inte pallar åka hem (20-80 minuter) så kommer jag såklart att våldsgästas. Jämt. Tjejen som bor en minut ifrån skolan och alltid har prawn chips hemma? JAAAAAAA. Prawns och nudlar, mhm. Livet. Det var väl typ det, en liten update av hur skolan är. Alla är väldigt gulliga, pratar dödssexigt och kallar mig Sweden. Gud så nytänkande.

Innan har jag liksom umgåtts med fransmän, bosnier, holländare, tyskar, mexikanare, kineser och amerikanare since det är dom som bor på campuset. Inga irrisar. Nu när skolan startat så anländer, tillslut, irländarna också. Min dialekt just nu är en knasig blanding av amerikanskfransktyska, men HEY jag ska få den irländska. Jag vägrar lämna det här stället innan jag uttalar 'your' yer. Jag ska göra mig upphetsad med min egen accent när jag drar härifrån.

aujhdeuiashfiekas

Första riktiga skoldagen. Plötsligt var det inte bara stoj och stå, utan även någon slags struktur.
Halvsjuk, helt utan cigg och med äckligt te i magen. ja. jajajajajajajaaaa. ja. hej. NEJ. Ugh.

derp


trevliga överraskningar

Igår vaknade jag, som vanligt (bakis) i mitt rum i Dublin med utsikt över kanalen utanför. Jag kilade ner till tvättrummet, gjorde lite mat, satte mig med datorn i köket, obsessade på tumblr.. Så kom min roomie Sanne in och sa "Sara, there's someone here for you.." Ah good, det måste vara Kerim och Adnan som är redo för vår stadstripp tänkte jag. Går ut i hallen och så.. Vad fan.. Det är inte Kerim.. Det är.. Va.. VA! JAG KÄNNER JU HENNE. DET ÄR SOFIA FÖR I HELVETE! VAD FAN GÖR HON HÄR? I MIN LÄGENHET? I DUBLIN? WWWWWTTTTTHHHHHHH!

Vi skrattade och kramades och skrattade och försökte att andas. Vi tog lite vin, tillfället till ära, och begav oss sen till stan med dom andra.

Vi köpte blommor att pimpa vår lägenhet med. Väl behövligt osv.
Vi blev hungriga så vi begav oss, for the first time, till KFC.
Gott osv. Sen kom vi hem, pimpade lägenheten lite med diverse skit vi köpt
Sen kom folk över. Vi drack, (SHOCKER!) lekte jagharaldrig och sanning eller konka. Heh.
Som ni ser, god kväll osv. Mycket tequila, mycket öl, mycket whiskey. Sen drog vi ut, drack ännu mer och dansade sönder. Redan vid 1 var jag och Sofia TOKFULLA, så vi fick en taxi betald för oss hela vägen hem. Efterparty hos oss, osv. KOnStigt.

if there's room for me, there's room for you

Allra bäst tycker jag om dom kvällarna då man inte blir sexuellt ofredad utan bara sitter på den lokala puben med sina favoriter och kör olika ölspel. Ja, så är det. Helt enkelt bäst.
Jag vill aldrig åka hem.

only music can save us


bakisklubben


att leva på nudlar, cigg, billigt vin.. och BUUEEEENOOOO


CS5 makes ingen sense när man ska göra gifz >:(((

så, gickr<3
Vi har satt upp världens bästa flagga i vårt rum, so much win. Måste dock totalpimpas - atm har vi lite glittriga klistermärken och som sagt en flagga. Needed är: vykort, affischer, foton, vackra kuvert och bara allmänt coola saker. Ska till euro-store idag och shoppa loss. Resultatet ska vara dödsballt och störande plottrigt. Mhm.

inte druckit en droppe alkohol på hela dygnet /win

Har bott här i en vecka. Känns som en månad - minst.
Känns som att jag levt här jämt. Som att det är min stad.
Och hon trodde hon kunde göra egna gifs. Mhhhhhhhhhhhm.


sen jag kom till Dublin är idag..

.. Första dagen utan alkohol (so far lol, klockan är faktiskt bara fem)
Första dagen jag fått i mig någon slags näring (sallad + kött, inte bara nudlar)
Första dagen jag trääänat (lite, egheghe)
Första dagen att gå till skolan (en introduktionslektion)
Första dagen att tröttna på skolan (och sitta längst bak med grannpojkarna och fnissa åt allt som om man vore 13 år igen)
Första dagen jag varit ensam i mer än 10 minuter (väldigt svårt här borta)
Första dagen jag kunnat maaaaaaaastrubera (fårmanskrivadetpåsinblogg?jajagfårjagärbäst)
Första dagen jag handlat och typ bara köpt vuxensaker (som soppåsar, tvål, persilja, tvättmedel och viiiin)
Första dagen som jag besökt biblioteket (dödsfint osv, jag vill bo där)
Första dagen jag inte plattat håret (since min plattång blixtrade sönder igår)
Första dagen som jag inte rökt en enda cigg på (varken inne eller ute!)
Första dagen jag inte fotat ALLS (jo okej ett asfint hus med mobilkameran, men det räknas inte)
Första dagen det inte knackat på dörren var tionde minut (alla ligger och sover efter att ha behövt gå heeeela vägen till skolan (parantesinomparantes: 1 minut bort) så ingen stör)
Första dagen vi INTE ska ha fest i vår lägenhet (och inte chillkrök med grannpojkarna heller since det alltid eskalerar och på ett helt magiskt vis förvandlas till feta partyna ändå)
Första dagen jag saknat Stockholm (bara lite, såg en bild på papperskorgen utanför 44:an)
Första dagen jag blivit tokförälskad i ett hus (det blir jag varje dag, men precis som man alltid tror när man är kär så känns den här gången som att man för första gången är kär på riktigt)
Första dagen jag rlyyyy övervägt ifall jag inte är en sån där staket/mur-knullare ändå (fast husknullare, gehegeheh)
Första dagen jag gått upp och ragestädat hela köket (helt själv!)
Första dagen jag skrivit ett aplångt blogginlägg och hallt på att somna tio gånger medans (snartsnartsnart gör jag det)

Första dagen jag varit töntigt kär i Felix
Oh waaait..


sex drugz n rocknroll (- sex)


Man super.
Alltid. Jämt.
Hela tiden.
KONSTANT.

Som festival dygnet runt. Sort of. Mhm.

"åh tänk att få bo här! OH WAIT.." trollface.jpg


här bor jag


good them times

Mmmmmm, bakis <3
Att lära känna folk från heeela världen.
Jag älskar det, jag hör liksom hemma här.
Dublin är så jävla vackert, vill bo här föralltid.

Det enda som saknas är Ida. Och Felix. Och ett skafferi innehållandes något annat än digestivekex, äpplen, nudlar och te. Fast det är ju charmen med det hela, teh. Cigg och alkohol betalar man inte för själv om man är snopplös, så det mina pengar egentligen ska gå till är just mat and stuffz. Och vykort + frimärken. Massa vykort och frimärken. Brev. Jaaa. Klarar det nog.

spunk

innan jag åkte inhandlades det strumpor



dom svarta är ifrån felix <3
saknaden som uppstod när jag satte på mig dom imorse.

just sayn'

"everybody will meet at 8pm, march to town together and get drunk"

Att gå till affären för att handla. Att köpa lite nudlar, lite juice, lite äpplen.. Och vin. Massa jävla billigt vin. Känner mig lite som ett svin när jag faktikt njuter av att nyttja alkoholkonsumtion på det här viset; utan ett monopol. Det är, självklart, bara för att jag är på 'semester' och inte lever här som jag kan göra det; uppskatta det. Det kommer jag nog fortsätta att göra den tid jag är här dock, heh. Vad sliskigt av mig.

Ikväll är det stor fest. 300 pers ska samlas och marschera in till stan för att dricka sig fulla tillsammans och helt enkelt lära känna varandra. Samordnat av lärarna på skolan, helt knäppt. Det är en helt annan kultur här, suparkulturen (se anknytning till övre stycket, teh). Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, egentligen. Men just nu är det ju kul, när jag som sagt bara chillar här till i jul. Ofrivlligt rim, jo jag tackar. Att bära pappkassar (innehållande mat och alkohol) i famnen, hem till sin lägenhet, är btw det mysigaste som finns.


collegeliv ftw

Föreställ dig att du kommer till campuset, världens vackraste byggnad precis brevid skolan du ska gå på: Griffith College. Du bor i den längst bort utav de fyra så du måste passera de andra tre för att komma till din lägenhet. På vägen möter du hur mycket människor som helst. Du har precis läst igenom campusets regler och upptäcker att alla här tycks bryta mot dom, eller så var det bara du som faktiskt tog dig tid att läsa igenom häftet med viktig information..

Alla du träffar har antingen en cigg eller öl i handen. Det är torsdag och klockan är nog ungefär åtta. Folk sticker ut huvudena ur sina lägenheter, skriker saker till dig. Du möter ett stort gäng mellan byggnaderna 2A och 1B, dom frågar var du är ifrån och när du svarar Sverige börjar alla skrika och svepa öl. Du skrattar, går. De ropar efter dig, vill veta ditt rumsnummer. Du går vidare till 2B, där din lägenhet ska ligga.

Du får hjälp med väskan upp av någon gentleman och kommer tillslut in till din lägenhet. Den består av två sovrum och ett kök/vardagsrum med två bruna skinnsoffor och en tv. Den ena sovrumsdörren öppnas och två tjejer tittar ut. Dom hälsar glatt på dig, talar om att dom är från frankrike och frågar om du ska med på fest i 30B. Det visar sig vara lägenheten mittemot. Du tackar så mycket och går in på rummet du ska dela med någon som inte kommit än, så du får välja bästa sängen och packa upp alla dina saker ifred. Efter en stund kommer fransyskorna och säger åt dig att dom går till festen mittemot, att du ska komma dit när du packat upp.

Du är dödstrött och huvudet bultar efter flygen (stockholm-frankfurt, frankfurt-dublin) och den stora omställningen. Du bor i ett helt annat land nu. Du går på college. Du har lägenhet på campus.

Medan du packar upp springer tjejerna fram och tillbaka mellan er lägenhet och den mittemot och hela tiden knackar killar som känner dom på dörren och vill komma in. Efter en stund kommer tjejerna in till dig och säger att dom ska in till stan istället och frågar om du vill hänga på. Du är alldeles för trött för att dra in till hjärtat av Dublin och avböjer ödmjukast. Fransyskorna åker iväg med några killar som dykt upp utanför dörren. Du sitter ensam kvar i din zebraklädda säng och bara andas.

Du sätter dig vid laptopen och videoskypar med din pojkvän. Han är så söt att det gör ont. Du trivs asbra men längtar ändå hem, hem till din käresta. Ni pratar fram tills ni måååste sova, ni ska båda upp till skolan imorgon och klockan är runt halv två. Du stänger av datorn och gör dig redo för att sova: sminkar av dig, slänger av dig en obekväm bh och klär dig i ett något genomskinligt sovlinne och små sovshorts. Din mage kurrar dock så du går ut i köket för att göra lite nudlar. Skafferiet är fullt av nudlar, du är student nu. Av ren nyfikenhet kollar du kylen, där har fransyskorna lite skinka, några soppor i engångsförpackning och massa jävla vin. Du fnissar lite för dig själv, du går college nu.

Du ska gå in i ditt rum igen och upptäcker att.. Vad fan.. Din dörr är låst. Dörren till ditt sovrum går inte att öppna.. Vad i HELVE.. Då minns du.
Nyckeln. Den ligger inne på skrivbordet.
Dörren är självlåsande.
FUCKINGJSHUAHDIASJFPOKRAAAAGE!
Du är ensam i lägenheten, pinsamt halvnaken och fryser som ett anus. Du vill verkligen bara sova. Du har ingenstans att ta vägen. När du dunkat huvudet i väggen och upprepat "jag är en idiot" ett antal gånger ger du tillslut upp och går och lägger dig i den ena skinnsoffan. Fryser. Utanför fönstret hör du folk som festar. Sirener från polisbilar ekar varje kvart.
Du försöker somna.

Efter ett tag kommer dina roomies hem. Dom är något påverkade och har med sig två killar. Dom kommer in i köket, ser dig ligga där i soffan och börjar asgarva när du förklarar att du låst ut dig själv. Killarna pratar med varandra på något okänt språk, varav en tredje kommer in och han har med sig täcke och kudde - till dig. Dom frågar var du är ifrån och när du säger Sverige blir dom helt exalterade. Den ena sätter sig på dig och dom andra två på stolar brevid den lilla bruna skinnsoffan. Dom tycker det är skitkul att kasta ur sig den enda svenska fras dom kan: "Jag vill knulla" om och om igen. Dom erbjuder dig att sova i deras rum men du tackar nej, du har en så otrooooligt bekväm soffa att sova på. Alla vet att det är en lögn. Tillslut lyckas fransyskorna kasta ut das dudes, tydligen era grannpojkar, och säger god natt till dig.

Du somnar efter mycket om och men, mycket hit och dit-rullande i den lilla knarrande skinnsoffan och vaknar morgonen därpå av polisbilar som svischar förbi. Fransyskorna har precis gått upp och dom talar om för dig att du får gå till receptionen och be dom öppna din dörr. Du lånar ett par skor av dom och ger dig iväg.

Så fort du kommer in skrattar tjejen i receptionen åt din uppenbara klädbrist och förklarar utan att du behöver säga något att alla låser sig själva ute i början. En kille hade till och med låst sig själv ute ur hela lägenheten, naken, och sovit i korridoren med bara ett tygstycke över sina behagligheter natten innan.

Hon följer dig till din lägenhet och låser upp åt dig, varav du kastar dig på din dödssköna säng och bara njuter av att vara tillbaka. Du skriver ett sketet blogginlägg om ditt första dygn på college, och upptäcker att du tagit alldeles för lång tid på dig och är sen till skolan.. DU AVSLUTAR BLOGGINLÄGGET. Nu.

.


att åka

Alla som varit vid Slussens bussterminal vet att det inte är särskilt tjusigt där. För ett x antal år sedan utnämndes Slussen till Stockholms fulaste plats, och för att åtgärda det satte man upp lite konst för alla resenärer att beskåda medan de väntar på sina bussar. Den består utav diverse lysrör i olika vinklar och allmäna former uppsatta på väggen längst bort, så långt ifrån tunnelbaneingången man kan komma.

Dom där lysrören har jag sett sedan jag var liten och mamma tog med mig på stadsäventyr. Kanske skulle vi köpa en ny ryggsäck inför skolstarten eller en vinterjacka med avtagbar låtsaspäls längs luvkanten, hur som helst har Slussens bussterminal varit min utgångspunkt för allt stadsliv. Jag har spenderat oräkneliga timmar där, några av mina bästa och värsta stunder har utspelats just där, i Slussen, 'där nere vid bussarna'.

Idag satt jag där och väntade på min buss efter att ha sagt hej då till Felix. Jag var alldeles tokgråtig och rökte upp min allra sista cigg när jag för första gången egentligen la märke till dom där fåniga lysrören, på riktigt. Framför min busskur finns det tydligen tio stycken: fyra blå, tre gröna, två röda och en som inte lös alls - ur funktion. Det såg ut som att den skulle varit blå.
Där satt jag och såg hur alla människor formade ett enligt normen väldigt korrekt led i väntan på bussen vi alla skulle med och jag undrade för första gången vilka dom var, vart dom skulle. Undrar hur många av dom som imorgon ska flytta till ett helt främmande land?

Det ska jag. Jag satt där i slussen, med gråt i halsen och rök i lungorna och väntade för sista gången på ganska länge på min buss, min buss hem. Jag har bott i mitt hem sen jag var fyra år och inte varit ifrån det i mer än två veckor i streck. Nu plötsligt ska jag ge mig iväg, till ett för mig helt okänt land, och BO där, i alla fall ett tag. Det är så skrämmande och ljuvligt att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv.

Nu har jag packat i ett antal timmar. Dödskul. Växlar mellan total panik och brutal superglädje. Pirr.i.magen. Imorgon åker jag. Imorgon vid den här tiden är jag i Dublin. Imorgon vid den här tiden kommer jag fördmoligen att ligga i min nya säng, i mitt delade rum, och bara sakna skiten ur Felix. Jag kommer att vara olyckligast i hela världen och tänka: vadfangörjaghär? Men så kommer dagarna att gå och jag kommer att lära känna människor från heeeela världen, och börja prata engelska med irländsk accent.
Hur fint är inte det?

Det här är mitt äventyr, min dröm.
Det är helt sjukt att det händer. Nu.




på torsdag drar jag

hets stress sorg pirr lycka

HAN ÄR HEMMA HURRA


tumblr

När man plötsligt har en laptop så ramlar man rätt automatiskt ner i tumblr-träsket. Det kan även bero på att  Alice berättade att hon skaffat en idag när jag fikade med henne och Ella, sen kollade jag in den och ba "Myyyes, very nice indeed. I wanna haz!" Dessutom är det världens bästa tidsfördriv när man planerar att vara uppe hela natten för att tiden ska gå fortare tills ens pojkvän kommer hem (imorgon!!!1!)

Them good time, on tumblr.
Här är min

fuck frankie

Min storebror har en etta i staden och ibland kommer jag och min lillebror över på lite kaffe.


Dom som känner mig någorlunda väl borde veta att jag har en brutal tändsticks-fetisch, och idag hittade jag helt randomly världens finaste tändstixxx i Vincents kök. Gamla askar med tjocka tändstickor vars toppelitoppar hade roliga färger. Precis såna som jag samlar på. Sweet.

Efter lite kladdkaka (som jag bakat, jag är ju kung), kaffe och allmänt chillande drog vi ut för att käka. Dumplings blev det, på rymdens bästa dumplingställe. Billigt, supergott och med världens gulligaste ägare. MATEN VAR GOD, STOR KO!

mitt nya liiiiv

När man har en laptop kan man plötsligt göra ALLT i sängen. Jag bor här numera.



Världens bästa låt? Jo jag tackar ja (Var såklart ett tard och lyckades inte sänka musiken i prat-delarna, så det är bara AAAAASBRA musik hela filmen igenom. Good them times)

laptop - i haz


''the morning had a clear cold, with a crispness that hinted at the end of summer''


RSS 2.0