att åka

Alla som varit vid Slussens bussterminal vet att det inte är särskilt tjusigt där. För ett x antal år sedan utnämndes Slussen till Stockholms fulaste plats, och för att åtgärda det satte man upp lite konst för alla resenärer att beskåda medan de väntar på sina bussar. Den består utav diverse lysrör i olika vinklar och allmäna former uppsatta på väggen längst bort, så långt ifrån tunnelbaneingången man kan komma.

Dom där lysrören har jag sett sedan jag var liten och mamma tog med mig på stadsäventyr. Kanske skulle vi köpa en ny ryggsäck inför skolstarten eller en vinterjacka med avtagbar låtsaspäls längs luvkanten, hur som helst har Slussens bussterminal varit min utgångspunkt för allt stadsliv. Jag har spenderat oräkneliga timmar där, några av mina bästa och värsta stunder har utspelats just där, i Slussen, 'där nere vid bussarna'.

Idag satt jag där och väntade på min buss efter att ha sagt hej då till Felix. Jag var alldeles tokgråtig och rökte upp min allra sista cigg när jag för första gången egentligen la märke till dom där fåniga lysrören, på riktigt. Framför min busskur finns det tydligen tio stycken: fyra blå, tre gröna, två röda och en som inte lös alls - ur funktion. Det såg ut som att den skulle varit blå.
Där satt jag och såg hur alla människor formade ett enligt normen väldigt korrekt led i väntan på bussen vi alla skulle med och jag undrade för första gången vilka dom var, vart dom skulle. Undrar hur många av dom som imorgon ska flytta till ett helt främmande land?

Det ska jag. Jag satt där i slussen, med gråt i halsen och rök i lungorna och väntade för sista gången på ganska länge på min buss, min buss hem. Jag har bott i mitt hem sen jag var fyra år och inte varit ifrån det i mer än två veckor i streck. Nu plötsligt ska jag ge mig iväg, till ett för mig helt okänt land, och BO där, i alla fall ett tag. Det är så skrämmande och ljuvligt att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv.

Nu har jag packat i ett antal timmar. Dödskul. Växlar mellan total panik och brutal superglädje. Pirr.i.magen. Imorgon åker jag. Imorgon vid den här tiden är jag i Dublin. Imorgon vid den här tiden kommer jag fördmoligen att ligga i min nya säng, i mitt delade rum, och bara sakna skiten ur Felix. Jag kommer att vara olyckligast i hela världen och tänka: vadfangörjaghär? Men så kommer dagarna att gå och jag kommer att lära känna människor från heeeela världen, och börja prata engelska med irländsk accent.
Hur fint är inte det?

Det här är mitt äventyr, min dröm.
Det är helt sjukt att det händer. Nu.




Kommentarer
Postat av: Cissi

<3

2011-09-08 @ 03:44:29
URL: http://giefkaka.blogg.se/
Postat av: sushicore

Förstår precis känslan. Bävar inför när det blir min tur. Det kommer dröja ett tag till. Men jag är sjukt glad för din skull, du har en helt otrolig upplevelse framför dig.



Well... Lycka till! <3

2011-09-08 @ 19:33:10
URL: http://blueberrybells.blogg.se/
Postat av: Cissi

och juste!

Min Julian ville hälsa att du är snygg.. det glömde jag helt bort att säga när vi sågs xD

2011-09-09 @ 03:28:01
URL: http://giefkaka.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0