om World of Warcraft

I natt drömde jag om World of Warcraft. Det är väldigt intressant när det händer. Oftast gör jag det runt tre veckor efter att jag slutat (gjort 100 gånger) och efter drömmen vill jag alltid börja igen. Oftast gör jag det då också, since allt faktiskt finns kvar. Tillgängligheten är 100% och jag behöver bara sätta mig vid datorn och dubbelklicka på ikonen för att vara där igen.

När jag drömmer om wow är det alltid med den där känslan, som när man (jagkanjuvisserligenbaratalaförmigsjälv) började spela. Alltså, jag tror jag inte ens förstår själv vilken stor del det där fåniga spelet var av mitt liv ett tag. När Alexi började lära mig spela, jag tror det var i mitten av sjuan, var det mest för att imponera lite på killarna i klassen. Det var ju SKITCOOLT att vara brud och spela datorspel. Killen jag hade en major crush på, Viktor, han spelade WoW. Han hade långt hår, höga kängor och en svart militärkeps. Han lyssnade på hårdrock, Black Sabbath, och han var den som introducerade Rammstein för mig.. Vi satt på msn ibland, han visade sin hund i cam och skickade musik han gillade till mig. Det var det finaste jag visste och jag kan inte ens börja beskriva hur tacksam jag är över det. Han visade mig Rammstein. Ord som inte räcker till osv.

Hur som helst - det var så det började. Det bästa jag visste var att möta Viktor vid skåpen, när han toklog och skrek ABOOOOWWWWWWW VILKEN LVL ÄR DU NU?! Det triggade mig, jag ville bli bättre. Högre lvl. Få bättre gear. Det gick långsamt för mig dock, jag tyckte att alla mobs var för läskiga för att attackera eller för söta att döda, så att gå upp i level tog sin tid. Men vid någon punkt, det måste ha varit i Stranglethorn Vale, blev jag förälskad i spelet. Jag tyckte mer om att faktiskt spela än att prata med Viktor om att spela. Det var jag och min lilla druid mot världen, och världen i World of warcraft var så mycket bättre än den här.

Jag började skolka från skolan för att vara hemma och spela. Ljög för mamma och pappa om att vara sjuk eller ha viktiga skoluppgifter att göra för att få mer datortid. När jag faktiskt gick till skolan så skyndade jag alltid hem när dagen var slut, sa nej till att umgås med mina kompisar. Varför skulle jag gå och fika på string med dom när jag kunde köra wsg med mina riktiga kompisar? Åh, gemenskapen. Den gick inte att ersätta med fnittriga tjejer.
Jag lärde känna folk in game, folk som bodde i Sverige och som jag sedan träffade irl. Björn var en sån kille. Självklart var han bara en kåt tonråsgrabb som tyckte det var lite ballt med en tjej som lirade samma datorspel som honom, men han var ett tag en rätt viktig del av mitt liv just då, på något absurt sätt.

Känslan, den är så jävla svår att beskriva. Alltså känslan när man loggar in på World of Warcraft.. Den är överväldigande. När jag spelade som mest behövde jag verkligen bara logga in, höra ljudet och se laddbaren. Tip: Don't stand in the fire! - det gav mig gåshud. På riktigt. Det här tror jag var när man lvlade i Tanaris. Åhhhh, jag älskade Tanaris mer än något annat. Förutom STV, det var mitt absoluta favoritplace men det var inte förens jag var i Tanaris som jag hade hunnit bli självälskande (älskade mer att spela än att prata om att spela för att vara cool) I STV var jag fortfarande lite på den nivån att jag joinade olika guilder, sa att jag var tjej och flörtchattade med killarna för att få uppskattning. I Tanaris var det bara jag och en jävla massa öken. Och pirater. Och stora sköldpaddor. När folk frågade, i guilder eller instancer, vad jag hette så sa jag aldrig mitt namn. Jag ville inte att dom skulle veta att jag var tjej längre. Det var alltid "ÅHJAGHARALDRIGTRÄFFATENSÅBRATJEJIWOW!" men jag ville inte vara bra för att vara tjej längre, jag ville vara bra för att jag var bra.

Den känslan i alla fall, den där pirrande förväntansfulla nejnujävlar-känslan, återkommer i drömmarna. Det är alltid det som får mig att börja igen; tron om att den där känslan kommer att komma tillbaka. Och har man inte spelat på länge så gör den det - först. Inte alls lika starkt, känslan är inte lika intensiv som den var när man tog bots killing blow i Burning Steppes, såg på när huntarden dödade moben och sen bara collectade looten. var känslan total.
Nu - mina damer och herrar - hade jag en sån dröm. Känslan, liksom i magen, var överhängande genom drömmen. Det är nu jag normalt sätter mig vid datorn och förväntar mig samma pirr, samma gåshud. Om jag inte får det av att logga in på min, nu högsta möjliga level 85 druid (åhdetärsåtråkigt) så gör jag alltid någon alt efter en sån här dröm. Jag tänker att jag lvlar lite snabbt och kan köra Scarlet Monastery igen samma kväll, då kommer känslan komma tillbaka. Mendetgördeninte. En nostalgisk känsla uppstår, ja. Men inte THE FEELING, inte den där åhhpågphåghåghååh-känslan. Så då lägger jag av igen. Jag vet inte hur många alts har jag på lvl 40, då jag insett att nej fan det blir ju inte roligare, och sen har lagt ned. För tusende gången.

Men nu, nu sitter jag här i Dublin. På min laptop. Jag har ingen som helst tillgång till World of Wacraft, noll. Och när jag vaknade, tänkte att hehehehe nu ska jag spela, insåg att jag inte kunde, jag är ju på Irland, så var paniken total. Men sen, SEN, gick den över. Det försvann. Plötsligt, genom att inte sätta sig vid datorn direkt efter cravinget av det, så var det bara ett spel igen. Men mer än någonsin förr. Genom att få det ultimata suget och inte kunna ge vika för det, tror jag att jag kan ha hindrat framtida cravings. Tänk om jag, för alltid är botad, från World of Warcraft? .. IS THAT EVEN POSSIBLE? Tål att tänkas på.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Pratar vi om wow eller "wow" ?

2011-09-30 @ 18:21:22
Postat av: Gnarl

-__-

2011-09-30 @ 19:55:02
URL: http://totallyderp.blogg.se/
Postat av: Anonym

smirk

2011-09-30 @ 20:23:06
Postat av: Cissi

Shit! Det här tok-got to me!! Jag vet inte om det har med att jag känner igen mig, eller att jag VILL känna igen mig, att göra. Eller för att jag på något sätt känner att jag missed out on att vara en gamer bara för att jag aldrig kände några, och nu när jag äntligen gör det så måste jag lära från början och hela det där läskiga/gulliga mobs grejen +att jag inte har några som helst värdiga reflexer för det, det gör att det tar för lång tid att bli bra på något (tid som jag kanske inte varit lika bitter över om det inte påminnt mig om att jag redan kunde ha varit rätt bra om jag inte umgåtts med fel människor större delen av grundskolan).. Och så blir det inte av när ingen vill spela med mig längre för att jag inte blir bättre någon gång.. Har tex så gott som slutat spela blc nu :( vilket är astråkigt för det är ju jävligt kul :(

2011-10-02 @ 19:27:18
URL: http://giefkaka.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0