om World of Warcraft

I natt drömde jag om World of Warcraft. Det är väldigt intressant när det händer. Oftast gör jag det runt tre veckor efter att jag slutat (gjort 100 gånger) och efter drömmen vill jag alltid börja igen. Oftast gör jag det då också, since allt faktiskt finns kvar. Tillgängligheten är 100% och jag behöver bara sätta mig vid datorn och dubbelklicka på ikonen för att vara där igen.

När jag drömmer om wow är det alltid med den där känslan, som när man (jagkanjuvisserligenbaratalaförmigsjälv) började spela. Alltså, jag tror jag inte ens förstår själv vilken stor del det där fåniga spelet var av mitt liv ett tag. När Alexi började lära mig spela, jag tror det var i mitten av sjuan, var det mest för att imponera lite på killarna i klassen. Det var ju SKITCOOLT att vara brud och spela datorspel. Killen jag hade en major crush på, Viktor, han spelade WoW. Han hade långt hår, höga kängor och en svart militärkeps. Han lyssnade på hårdrock, Black Sabbath, och han var den som introducerade Rammstein för mig.. Vi satt på msn ibland, han visade sin hund i cam och skickade musik han gillade till mig. Det var det finaste jag visste och jag kan inte ens börja beskriva hur tacksam jag är över det. Han visade mig Rammstein. Ord som inte räcker till osv.

Hur som helst - det var så det började. Det bästa jag visste var att möta Viktor vid skåpen, när han toklog och skrek ABOOOOWWWWWWW VILKEN LVL ÄR DU NU?! Det triggade mig, jag ville bli bättre. Högre lvl. Få bättre gear. Det gick långsamt för mig dock, jag tyckte att alla mobs var för läskiga för att attackera eller för söta att döda, så att gå upp i level tog sin tid. Men vid någon punkt, det måste ha varit i Stranglethorn Vale, blev jag förälskad i spelet. Jag tyckte mer om att faktiskt spela än att prata med Viktor om att spela. Det var jag och min lilla druid mot världen, och världen i World of warcraft var så mycket bättre än den här.

Jag började skolka från skolan för att vara hemma och spela. Ljög för mamma och pappa om att vara sjuk eller ha viktiga skoluppgifter att göra för att få mer datortid. När jag faktiskt gick till skolan så skyndade jag alltid hem när dagen var slut, sa nej till att umgås med mina kompisar. Varför skulle jag gå och fika på string med dom när jag kunde köra wsg med mina riktiga kompisar? Åh, gemenskapen. Den gick inte att ersätta med fnittriga tjejer.
Jag lärde känna folk in game, folk som bodde i Sverige och som jag sedan träffade irl. Björn var en sån kille. Självklart var han bara en kåt tonråsgrabb som tyckte det var lite ballt med en tjej som lirade samma datorspel som honom, men han var ett tag en rätt viktig del av mitt liv just då, på något absurt sätt.

Känslan, den är så jävla svår att beskriva. Alltså känslan när man loggar in på World of Warcraft.. Den är överväldigande. När jag spelade som mest behövde jag verkligen bara logga in, höra ljudet och se laddbaren. Tip: Don't stand in the fire! - det gav mig gåshud. På riktigt. Det här tror jag var när man lvlade i Tanaris. Åhhhh, jag älskade Tanaris mer än något annat. Förutom STV, det var mitt absoluta favoritplace men det var inte förens jag var i Tanaris som jag hade hunnit bli självälskande (älskade mer att spela än att prata om att spela för att vara cool) I STV var jag fortfarande lite på den nivån att jag joinade olika guilder, sa att jag var tjej och flörtchattade med killarna för att få uppskattning. I Tanaris var det bara jag och en jävla massa öken. Och pirater. Och stora sköldpaddor. När folk frågade, i guilder eller instancer, vad jag hette så sa jag aldrig mitt namn. Jag ville inte att dom skulle veta att jag var tjej längre. Det var alltid "ÅHJAGHARALDRIGTRÄFFATENSÅBRATJEJIWOW!" men jag ville inte vara bra för att vara tjej längre, jag ville vara bra för att jag var bra.

Den känslan i alla fall, den där pirrande förväntansfulla nejnujävlar-känslan, återkommer i drömmarna. Det är alltid det som får mig att börja igen; tron om att den där känslan kommer att komma tillbaka. Och har man inte spelat på länge så gör den det - först. Inte alls lika starkt, känslan är inte lika intensiv som den var när man tog bots killing blow i Burning Steppes, såg på när huntarden dödade moben och sen bara collectade looten. var känslan total.
Nu - mina damer och herrar - hade jag en sån dröm. Känslan, liksom i magen, var överhängande genom drömmen. Det är nu jag normalt sätter mig vid datorn och förväntar mig samma pirr, samma gåshud. Om jag inte får det av att logga in på min, nu högsta möjliga level 85 druid (åhdetärsåtråkigt) så gör jag alltid någon alt efter en sån här dröm. Jag tänker att jag lvlar lite snabbt och kan köra Scarlet Monastery igen samma kväll, då kommer känslan komma tillbaka. Mendetgördeninte. En nostalgisk känsla uppstår, ja. Men inte THE FEELING, inte den där åhhpågphåghåghååh-känslan. Så då lägger jag av igen. Jag vet inte hur många alts har jag på lvl 40, då jag insett att nej fan det blir ju inte roligare, och sen har lagt ned. För tusende gången.

Men nu, nu sitter jag här i Dublin. På min laptop. Jag har ingen som helst tillgång till World of Wacraft, noll. Och när jag vaknade, tänkte att hehehehe nu ska jag spela, insåg att jag inte kunde, jag är ju på Irland, så var paniken total. Men sen, SEN, gick den över. Det försvann. Plötsligt, genom att inte sätta sig vid datorn direkt efter cravinget av det, så var det bara ett spel igen. Men mer än någonsin förr. Genom att få det ultimata suget och inte kunna ge vika för det, tror jag att jag kan ha hindrat framtida cravings. Tänk om jag, för alltid är botad, från World of Warcraft? .. IS THAT EVEN POSSIBLE? Tål att tänkas på.

derp


hjälte

Min skärm pajade ju, allt var blått och jävligt (RLY GOOD BLUE COLOR ON THIS SCREEN YES, MAKES ALL OTHER COLORS FADE!!!!!) Som tur är har jag så jävla fina kontakter, så världens bästa Erik åkte hela vägen från sig, släpandes på diverse skärm och kablar, vid tio på kvällen igår. Ni ser ju hur extremblå den var, fast bilden inte ens gör blåigheten någon vidare rättvisa:

Efter några minuter var han klar, bytte bara ut sladden och sen var allt så jävla fest igen. Då fixade han lite allmänt skit till mig, sånt där som man borde ha på datorn men som jag inte ens vetat om existerar, sort of. Och så körde vi BLC, mazzzzzzza BLC. Plötsligt blev allt mycket enklare, när mäster-Erik förklarat ytterligare lite hur ranks och skit fungerar. mhm. Tack. Han är så jävla bra. Som tack ska han få pannkakor, på något sätt.

NU KAN JAG SE FÄRGER PÅ DATORN IGEN, WAAAAAAZAP! Typ min skitrosa ögonskugga, som tidigare såg ut att vara dödsblå (inte särskilt tjusigt alls) Welcome back!


mmmmmyes

Gissa vem som har fått dator på rummet? (TEHE) Alltså. Det är så jävla mycket lycka. Jag drar ju snart och Alexi går i skolan på dagarna, så det var ju inte mer än rättvist att jag skulle få ha den hos mig dom här sista veckorna. Det är så ljuvligt. Att sitta uppe till halv sex på morgonen, dricka Powerking (RIP JOLT) och äta godis. Köra BLC (åh jag är kass, men det är förjävla kul) och glo på film tills man halvsomnar i stolen med sina skrikande engelsmän i headsetet (ja jag har egna engelsmän, tegehegehgeh) som ramlat av och hänger runt halsen på en.



Nu har dock skärmen dampat sönder. Det är hysteriskt kul, den kan inte visa röda kulörer. Hela skärmen ser ut att ha ett blått filter på sig, sådär som man kan sätta framför kameran (från exposalen!1!1) om man inte orkar redigera bilderna men ändå vill ha lite effffektz. Allt är gult och blått, heja Sverige osv. För kung och fosterland!

Fast inte alls. Det är knepigt att leka med pix när jag liksom inte ser hur dom ser ut. Tog en del bilder på mina nya skitrosa kängor imorse som jag tänkte slänga upp här, men efter det att Alexi använt datorn sen han kom hem från plugget ser alla bilder liksom grå/blå/lila ut.
Så jävla mycket fest.

''Sometimes it’s a form of love just to talk to somebody that you have nothing in common with and still be fascinated by their presence"



När jag var 11 år kom en av mina absoluta favoritfilmer ut. Det är intressant hur 11-åriga Sara kan ha samma smak som snart 20-åriga Sara. På den tiden tyckte jag liksom att killar med kortklippt mittbena och träkulehalsband var det snyggaste som fanns. Jag klädde mig i skotskrutiga byxor med tusen dragkedjor på, dom där från Punktshop. Nightwish och Evanescense var mina absoluta favoritband och jag färgade håret svart, precis som Amy Lee. När jag var 11 år var jag bästis med två tjejer som jag egentligen inte hade kul med alls, vi höll bara ihop för att vi tre var dom enda i hela Gustavsberg som inte passade in. Vi gjorde allt för att sticka ut men ville ändå aldrig synas.
Dom avgudade Good Charlotte. Det gjorde inte jag.

Den tjejen hade samma favoritfilm som jag har. Den där lilla osäkra tjejen som blev kär i olika killar varje dag och skrev rimmande dikter om dom i sin dagbok. Den lilla tjejen som sen bytte ut sina rutiga byxor mot ljusa Fornarnina hon köpt på rea, för att hon tillslut gav upp och allra helst bara ville vara som alla andra; iklädd rosa tröjor från Bikbok. Den tjejen identifierade sig med Chihiro. Hon var lite för ung för att komma på idèn om att en så bra film ju måste ha en skapare, som kanske har gjort fler liknande? Men det spelade henne ingen roll, hon behövde liksom inget mer. Hon hade hittat sin hjältinna, i form av en 10-årig japansk flicka med gnällig röst. 11-åriga Sara identifierade sig med henne på precis samma sätt som 19-åriga Sara gör idag.
Det är ingen som helst skillnad.

Och snart ska 19-åriga Sara ge sig ut i världen, ensam, på total adventure. Och stunderna när allt känns hopplöst och dödsläskigt kommer hon att tänka på Chihiro, precis som 11-åriga Sara hade gjort, och genast känna sig både modigare och starkare än någonsin. Kan lilla Chihiro tackla världens läskigaste Yubaba kan jag nog hantera lite irländare, liksom.

LIMBOOOOOOO

Här sitter man och kör BLC, som Felix introducerade mig för idag. Och det är asnice.
Så får man ett sms från världens bästa krull där det står att
LIMBO ÄNTLIGEN SLÄPPTES TILL PC IDAAAAAG
OCH FUCKING YEEEEEEES
JSDHGREKYLKERWQKULY
RRGRUEGJYIKP97+
DFIOEUTYIERAGEGLÄDJEJKYL56P

LYYYCKAAAA :DDDDDDD:DDD:DDDD:DDDD

Och så plötsligt hade allt som heter Bloodline Champions glömts bort på en halv sekund.


ohsofunnyiwannadie


Let's deflower the kid

Igår lanade jag. Eller ja, natten till igår. Fast då failade vi, jag Felix och Fabian, så det var mest dricka öl och äta mat, tehe, och försöka få igång Age of Empires som aldrig ville fungera och fixa senaste patchen till wow som ännu inte var nedladdad på datorerna där (jag hade fan inte med mig min egen, jag fick låna en. Att släpa med min från Värmdö hem till Fabian i Mälarhöjden vore ingen höjdare lix) och tillsist gick vi mest bara och la oss. Dagen därpå lirade vi ett game AoE, sen drog jag hem och körde arena istället - like a boss.

Och det var mitt första lan ever. Jag var aldrig medbjuden på lanen i högstadiet för att jag var tjej, men alltid välkommen att gibba och spela privat med dom. Men skulle det just lanas så var det no girls allowed, probably för att dom värmde upp med att kolla på barnporr och komma i varandras ansikten.. WELL FUCK YOU VERY MUCH.

 

Jag saknar Ida. Och Conchords, som jag lånat ut till Felix och nu är mina kvällar något värdelösa, men mest saknar jag Ida - Hon är och lajvar i Jönköping, jag vill också vara där. Nu genast. Och så vill jag äta, så nu jävlar ska jag laga mat.


gjorde mig glad

 


nästan känd osv

Dom som följt min usla blogg en lite längre tid (vilket förvånadsvärt nog är en del) vet att jag är helt såld på The Boat That Rocked, simply för att det är en svunnen tid jag önskar så jävlajävlajävlajävla hårt att jag levde i. Nästan lika mycket som jag önskar att leva i Riverdale..

Igår såg jag Almost Famous hos Ostbollen (även kallad Sparven) och det var lite samma stuk. När jag väl satte mig ner bussen hem sen, i min ensamhet, så kom bakslaget efter filmen tillslut ikapp. Det var inte lika påtagligt som The Boat That Rocked - när jag sett den vill jag alltid bara krypa ner i ett hål och för jag är FÖDD I FEL JÄVLA TID och det pissiga är att det bara är ett tiotal år bort.. Almost Famous lyckades inte riktigt bringa fram samma brutala desperation, bara nästan.. Bitterljuv är ett så passande ord. En mix av total glädje och en smula dödslängtan.



Som Felix (Ostbollen) så fint brukar säga:
''Det vore så värdelöst att ha levt ett helt liv utan att bli rockstjärna.''

Just sayn'


RSS 2.0