Till Dublin!

Hegehegh, jamen gissa vem som inte kunde hålla sig borta längre och helt enkelt precis bokade en biljett tillbaka till Dublin?
JAG.


17-24:e januari är jag där igen. En hel vecka utav shitfacedness. Ska bo hos fyra olika personer under de sju dagarna, varav vi även besöker Limerick, Belfast och möjligen Galway igen och sover där de tre nätterna. Fan vad fiiiiiint det ska bli, sådär snukigt fint.

Galway



.. var så jävla fett och stört. Hamnade på min första ''riktiga drogfest'' hah, vilket var en upplevelse i sig. Jag är ingen drogis, heh, alkohol räcker gott och väl för mig, och alkohol drack jag i määängder, sådär så att jag fortfarande känner mig tokbakis. Kan vara för att jag inte sovit typ.. någonting but still. Helt knäppt. Efter ett tag var det halvnakna människor överallt, blå elektriska maskar genom folks kroppar och alldeles för mycket techno.



Hur som helst är naturen där typ det fetaste jag sett. Det är lite magiskt, man känner sig som något naturväsen när man knatar runt i Salthill shore medans solen sakta går ner, eheghe. Det är fantastiskt vackert, ja. Hej hej. Och så gick jag och Holly och lyssnade på Galway Girl om och om igen, orginella osv. Whatev, hej. Det var great men fick mig att längta hem tokmycket. Och med hem menar jag Dublin, since det var precis så det kändes när man satt på bussen tillbaka och plötsligt såg en Dublinskylt. Hjärtat hoppade till och ba ''HEMHEMHEMHEM'', sådär som det kan göra när man ser en Stockholmskylt efter att ha festivalat i nedre delarna av landet.

Snart åker jag hem. Hem-hem, om mindre än en månad. Just nu längtar jag snuskigt mycket, men det går så himla mycket upp och ner. När jag väl är hemma kommer jag bara vilja tillbaka hit. Bli inte förvånad om jag skaffar mig ett jobb hemma i Sverige och åker hit för all min lön, en gång i månaden. ELLER rent utav ba skaffar ett jobb + boende här, mhm. Kul kul.

och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få

soft.

jag är

alltid tryggast när
du är
en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån

kött, ida och rammstein

Idag far vi till Kilkenny. Det ska bli så jävla soft, första gången jag får se mer av Irlaaand äm bara.. Dublin, lix. Även fast det är fantastiskt, osv. Vi ska bo på Robbies FARM, där hans pappa som är SLAKTARE har typ 100 KOSSOR. Som han.. dödar. Idk, häromdagen lagade Robbie och Sanne middag till oss, fintfint kött som han marinerat och fått med sig hemifrån, av sin slaktarpappa. Det var alldeles mört och färgadepotatisarna röda med blod. Det var ju tekniskt gott, liksom mina smaklökar ba MMMMM nomnomnom, men jag ville mest spy aldrig mer röra vid en bit kött igen. Grejen är ju att ska man äta något kött är ju det där det bästa köttet man kan äta. Det är varken bahandlat, det är producerat HÄR, inga feta leveranssträckor och kossorna har fått springa runt fritt och käkat grönt gräs. Men ajjjj min själ.

Jag bor med en köttgalen roomie. Hon älskar kött mer än hon älskar GODIS liksom, hallå. Är hon ledsen köper man kött till henne för att göra henne glad, ni hajar grejen. Jag har inte vågat tala om för henne att jag brukade vara vegeterian i mina dagar, hon skulle flippa. Hon tycker redan att jag är knäpp, med mina konstiga åsikter och piercade ansikte (hon flippar när jag talar om att jag ska fixa snakebites, där hon kommer ifrån är det.. barabara 'knäppisar' som piercar sig) Fast vi är jävligt fästa vid varandra, det är inte det hah. Fucking älskar henne, MEN, att kritisera kött för henne vore som att.. kritisera Rammstein för mig (nugörjagensåndärsnyggrödtrådsomdomgörpånyheternasomjagintekollatpåpåtremånadersnart)

Och Rammstein ja, håhåhå. Snart släpper dom Mein Land. Jag dör. Jag känner en trevlig pys här som kommer från Österrike, där den släpps hela tre dagar innan resten av världen (!!!!!) och han ska försöka få sin polare att skicka ett ex till mig, så att jag har den en dag innan resten av världen i alla fall, heh. Så jävla fint. Och jag och Ida ska se dom, SNART. Eller snart är så jävla inte sant, men i februari. Och mars. Så, kul kul.

Och på tal om Ida; JA HON KOMMER HIT DEN 25:E!!!1 RAGEGLÄDJEN. Jag har inte varit ifrån henne såhär länge någonsin, inte sen jag var.. 13. Jag är nästan 20, tehegheheh. Typ. När vi båda lyckas vara i Sverige samtidigt sen, för att återknyta till kött osv, ska vi förvandlas till veganer. Idk, allt är så svårt här. Hemma är jag största sopsorteraren, jag köper barabara närproducerad mat och inget som kommer ifrån t.ex Israel skulle hamna i min officiella tygmatkasse, hehehegeh.

HÄR, alltså, hah. Ingen här har hört talas om kött/sop/bomulls-industrin whatsoever. Jag köper all min mat från Lidl since jag inte har råd med något annat, där jag aldrig skulle sätta min fot hemma since deras anställningsavtal är fucked OCH dom förgiftade sina sopor så att hemlösa inte skulle få äta dom.. Liksom wth. Hur som helst, mina principer ba dör. Eller dör gör dom ju inte, men dom läggs liksom åt sidan för att jag ska kunna.. Idk, äta och supa? I Sverige ska jag bli mig själv igen, någonstans här inne i mig finns en jävligt arg Sara som kommer ragea när hon kommer hem, bli största moralkakan och engagera sig i precis allt. Mhm. Sara som skulle trycka upp Robbie mot väggen och säga JAGVILLINTEHADITTBLODIGAKÖTTJAGÄTERINGETMEDETTANSIKTE och som skulle pissa på alla här som slänger sina tombrukar tillsammans med rutten lidlmat och BATTERIER i samma plastpåse. Rage.

snuskerier

Alltså gehrgrhrhergewiheirk. Såhär; jag råkade klicka fel pinkod när jag skulle ta ut pengar förra veckan (alla här tror att jag var full när det hände, vilket jag inte alls var bara jävligt dum, men jag säger inte emot när dom påstår det, heh........... :))))))))) Så, ja. Noll kontaner, det var kul. Gick till irländska banken, dom kunde inget göra, mamma kontaktade svenska banken, dom kunde inget göra (jag är 19 så hon har ingen rätt över mitt konto), jag skrev en fullmakt, scannade in den, skickade iväg den, den var värdelös since dom behövde orginalet vilket skulle ta 100 dagar att skicka.. Beställde ett kort online istället och bara.. väntade. Väntade väntade väntade. Och så idag ba HIHIHIH NEJ DIN BESTÄLLNING GENOMFÖRDES INTE FÖR DU HAR INGEN SLADD TILL DITT KORT DU BESTÄLLDE MED :)

.__________________________.


Bra att det sades till mig när beställningen gjordes, och inte bara 'KORT BESTÄLLT', since det uuuuuppenbarligen inte var det. Så jävla snuskigt. Dåligt snuskigt. Nu lyckades i alla fall mamma med sina retoriska förmågor att övertyga banken om att allt var i sin ordning, så dom skickar ett nytt kort hem till mig i Stockholm i början på nästa vecka som mamma får skicka hit till Dublin efteråt. Det är så himla kul. Jag är så himla pank.

Alla är jättesnälla och erbjuder sig att låna ut/ge mig pengar. Jag är dock världens envisaste och vägrar ta emot, vilket jag stundvis hatar mig själv för, typ när jag sitter och äter kallt ris med luft till. Bortsett från när jag behövde låna till lite skoluppgifter i början, teh, since mina betyg är viktigare än min fåniga stolthet (vilket är lite samma sak rly,) Idag kom dock Adam helt oprovocerat över med ett paket av mina favoritkorvar. Hur kan man säga nej till favoritkorvar när dom är kastade i ansiktet på en? Jag menar.. hallå.. mat. MAT.

Öl har jag inga problem att ta emot heller, eller cigg. Det gör man i vanliga fall ändå, heh. Det är dock så jävla dumt, jag klarar mig väldigt väl utan både öl och cigg medans mat är rätt livsnödvändigt. Och te. VILKET JAG IOFS HAR; VÄRLDENS GODASTE MED GRAPEFRUKT OCH APELSIN. SÅ JÄVLA SMASKIGT. mmmmmmm. Dock är det slut snart. Alltså, okej. Jag vet att när mitt grapefruktochapelsinte är slut så kommer jag få svälja stoltheten och ta emot lite pengar.. Hellre noll stolthet än noll grapefruktochapelsinte, ja.

tid osv

En kväll, en natt, innan jag åkte.. Den var som tagen ur en svunnen tid, en period i livet som var sådär snuskigt fin. Som färgade mig, formade mig. Den där kvällen, natten, var en nu för tiden så sällsynt replika av dom dagarna. Dom där när man var så jävla lycklig men man fattade det inte själv, man hade ingen aning om hur bra allt var. Hur glad man borde varit, lyckligt lottad. Men det är väl charmen, grejen med dom tiderna är väl just precis det, så oskyldiga och oåterskapliga. Vetskapen om att dethärärochkommerföralltidvaraenavdebästatidernaidittliv hade förstört det, tagit det heliga ur det.

En kväll, en natt, innan jag åkte.. Den var som tagen ur en svunnen tid, en period i livet som var sådär snuskigt fin. Som färgade mig, formade mig. Den där kvällen, natten, var en nu för tiden så sällsynt replika av dom dagarna. Dom där när man var så jävla lycklig men man fattade det inte själv, man hade ingen aning om hur bra allt var. Hur glad man borde varit, lyckligt lottad. Men det är väl charmen, grejen med dom tiderna är väl just precis det, så oskyldiga och oåterskapliga. Vetskapen om att dethärärochkommerföralltidvaraenavdebästatidernaidittliv hade kanske förstört det, tagit det heliga ur det?

Det fina med dom där tiderna var väl ju just det, att man satt där och mest bara väntade på att livet skulle börja. "Efter högstadiet, då börjar det fan på riktigt. Jag ska göra och vara allt jag drömt om att göra och vara" och sen var det "Efter gymnasiet, då börjar det fan på riktigt. Jag ska göra och vara allt jag drömt om att göra och vara" - och så hade man inte den blekaste aning om att man då, precis då, hade sina gyllene dagar. Man var så omedveten om sin egen lycka, så fokuserad på framtiden att man glömde bort nuet. Man gick liksom aldrig utanför sig, tittade på sig själv upp och ner och konstaterade att ja, ja fan vad du har det bra nu. Fan vad allt är fint. Fan vad jag ska uppskatta dom här dagarna.

Det intressanta är att, det gör jag nu. Jag kan vara här och ha THEFUCKINGTIMEOFMYLIFE - och verkligen inse att det är just precis det. Jag kan sitta med mina vänner, mina nya vänner som jag fan kommit att älska, och bara slås av hurjävlafintalltär. Jag kan sitta och helt plötsligt bara ''Sara, det här är truly dina glory days. Ta vara på det här nu, njut''.

Det blir lite som att jag är skyldig mig själv det. Jag är skyldiga 14-åriga Sara det, då hon satt med vad som var och skulle komma att fortsätta vara en av de viktigaste personerna i hennes liv, lyssnade på hans gitarrspel och otränade röst som hon älskade mer än något annat uppe i musikkorridoren när skolan hade slutat, han som luktade godare än julgran; helt omedveten om vad just de stunderna skulle komma att betyda för henne senare i livet. Vad de betydde för henne just då. Visst hade hon väl ändå tagit tillvara på dom stunderna mer, uppskattat dom precis så, njuuuutit, om hon vetat hur de skulle påverka henne senare i livet?

Och det är just det jag gör nu, jag kan liksom pausa tiden någon hundradelssekund och bara njuta av att vara här, av allt jag gör, alla jag träffar - bara andas in essensen av att ja, dom här dagarna kommer forma dig föralltid och det kommer vara den här tiden du ser tillbaka på i äldre dagar och längtar saknar till döds.

Det är så bitterljuvt, since det betyder att jag är så himla medveten om att de här dagarna en dag kommer att ta slut. Det är väl det, just det, som gjorde det så svårt att uppskatta de där skoldagarna, uppe vid musikkorridoren. Det kändes som att dom aldrig skulle ta slut, att den tiden aldrig skulle vara förbi - medans min tid här är så begränsad. Jag har ett exakt datum, vet precis när THEFUCKINGTIMEOFMYLIFE är över.
Jag måste andas in det och njuta av det, annars går jag nog sönder.

jkBHKJgbsd

Pappa skickade helt randomly bilder på ett höstsprakande Gustavsberg till mig.
Dom var upp och ned-vända, pixliga och tagna ur väldigt dåliga vinklar.
Och kldjsfkfhiHGYUIghyuidywhfibiuyt675328rage.
dET VAR FAN DEn VACKRAT SESKLNF skiTen JAG setT!

ont i magen.
aj. plötslig saknad.
aj. aj aj aj aj aj aj aj.

.. and all I got was this lousy shirt



Nu har han åkt. Aj.

kärlek osv

Nu, precis nu, nuuuuu sitter Felix på planet hit.


rundum

Hej, jag är världens sämsta bloggare osv. Flåt flåt. Folk där hemma tjatar väldigt mycket på mig om att jag BORDE.SKRIVA.OFTARE och att jag då borde skriva om ALLT.AWESOME.SOM.HÄNDER.PÅ.I.DUBLIN.

Det är lättare sagt än gjort, jag använder inte ens dagboken längre (har alltid varit flitig på den fronten) troooots att den är inslagen i världens vackraste babyrosa sidentyg som skimrar i ljuset.. Wth, jag borde kasta mig över den såfort jag kommer innanför dörren. Men noez, det blir inte mycket sånt. Det blir inte mycket BLOGGA.OM.ALLT.COOLT.SOM.HÄNDER.HÄR heller, since jag är för upptagen med att.. jag vet inte.. göra allt det där coola? Det är som att det finns alldeles för mycket att skriva om, var skulle jag ens börja? Dessutom har jag en engelsk blogg nu, ett måste när man läser Online Media (som jag gör egehgehhhe) som tar upp all möjlig "åhnuskullejagviljaskrivaettblogginlägg"-energi. Synd osv.

Det känns ju retarderat att antalet läsare här har fördubblats sen jag flyttade hit, men att jag skriver hälften så mycket. Ännu mindre. IRONI HEGEHEHE. Som regn på din bröllopsdag va, jamen visst. Och nu skriver jag ett inlägg om hur lite jag bloggar, det är ju verkligen som att få en gratis åååååktur man redan betalat för, va. Precis.

Livet här är hur som helst sådär stört bra. På torsdag kommer Felix hit, då blir det ännu bättre. Vem hade kunnat tro det va. VAD SKA MAN TRO VA VAD SKA MAN TRO HUR MÅNGA VINGAR HAR EN KO VA (8) Det är väldigt förvånande. Shock shock! Hade någon sagt till mig för tre månader sen att jag skulle bo i Dublin i oktober och dessutom ha ett distansförhållande så hade jag sett ut såhär:



Och här är jag nu. Ligger i min säng på campus i/på Irland och har precis skajjjpat med verldenz bezta poikven. Som kommer hit snart. Till Dublin. Liksom wtf.. HurjävlacooltärintedetfanvadBALLLLLLLLLT. Tack.

1 månad

Well not really, men snart. Klockan 7 idag, onsdag, kommer det vara en månad som jag varit här. Only 2,5 to go. Det är väldigt svårt att tänka sig. Känns som att jag varit här jämt och alltid kommer att vara det. Liksom Sverige, vad fan är det? Samtidigt känns det som igår jag och Felix satt på hans balkong och räknade kistatornets blinkningar.. När det plötsligt känns som att man har två hem blir det lite knepigt. Man längtar efter det ena men kan inte vara utan det andra, tänk tänk.

Idag är ett väldigt bra exempel på.. ptja.. livet här.
Vakna, sovit bort en hel lektion, gå på nästa (fota analogt, whey!) vara frustrerad, dra ut och springa vid kanalen, komma hem och duscha, bli hetsad på av Adnan att skynda, gå till Lidl och handla veckans matförråd, laga rester från gårdagen, att ligga i sängen hela kvällen och kolla på samurai champloo, äta prawn crackers och dricka te.. Att brandalarmet går, att alla på hela campuset långsamt skyndar ut i sina pjamasar, står och hänger i 15 minuter sen går in igen men börjar fezta. Jävla massa springande och skrikande och knackande och drickande. Att lägga sig i sängen igen och chatta med sin svenska kärlek, brandalarmet går ännu en gång, bara några få samlas ute den här gången och går snart in igen.

Att lägga sig i sängen, säga god natt till sin svenska kärlek, sminka av sig och borsta tänderna, lägga sig och skriva lite dagbok i skenet av laptopen medans ens rumskamrat sover och så går brandalarmet IGEN. Folk samlas ute, alla raggar, röker och är allmänt fulla. Att komma in igen, lägga sig i sängen.. "Lets have some tequilas!" Att gå in till fransyskornas rum, shots, musik, pojkskvaller. Knackar på dörren, grannpojkar som vill joina, att trängas i en minimal säng. Att prata om hurvida dom här små sängarna är fuckable eller inte, att fira varandras dry spells.. "Yes but Sara, yours will be over in less than two weeks, you bastard!" Att skratta, att bli hungrig och äta kycklingslices direkt ur paketet.

Gå tillbaka till sitt rum, Sanne somnar, att lägga sig i sängen, skriva ett 1-månads blogginlägg och behöva borsta tänderna igen efter att ha druckit och ätit.. Och that's it. Blir inte förvånad om brandalarmet går igång ännu en gång. If it does kommer vi alla att dra ut, i våra tofflor och pjamasar, till puben eller fotbollsplanen. Word.

tre veckor

Så länge har jag bott här nu. Bara tre veckor..? Lololol. Känns som tre månader, minst.
Nu börjar det bli vardag dock, varje dag är inte proppfull utav nya intyck, människor och känslor längre som det var i början (= väldigt intensivt) så nu rullar det på. Plötsligt går tiden skitfort.

Men det är skönt, att varje dag inte längre är ett totalt äventyr. Jag fuckingokfwjqaH älskar äventyr, men att faktiskt kunna stanna i sängen och glo på film, med prawn crackers och te, är inte så jävla dumt det heller. Att inte supa varje dag, att faktiskt kunna följa med ut på puben och ta en jävla kaffe istället för öl, det är också väldigt skönt. Alkohol i all ära, men jag gillar te också. Och kaffe. Och juice. Och varm choklad. Och jag gillar att vara nykter, i alla fall ibland.

söndag osv

Vaknar, läser världens finaste sms från Felix. Startar sedan dagen på topphumör med att tumblra (tumblr as a verb, lol?) i sängen. Dricker en kopp billigt äckelte ur en trasig kopp. Går in i badrummet för att ta en dusch, slås ännu en gång utav vår trasiga lampa (den glappar utav bara helvete så det känns som att man får något slags epileptiskt anfall om man är där inne mer än 5 sekunder och den hänger dessutom ner från taket i bara kablarna since "locket" på den är helt av) Går ut i köket och hämtar våra doftljus, tänder dom inne i badrummet och stänger av anfallslampan. Man borde duscha med tända ljus oftare.. Bara tända ljus. Plötsligt blir allt mycket mysigare, gosigare.. Egeheghege sexigare, såklart. Vemförsökerjaglura. Kommer ut, börjar pimpa rummet med Sanne (vi köper allt billigt skit vi kan hitta och hänger upp på väggarna, sort of) Nu har vi tusen plastrosor över hela väggarna i olika färger, ser som taget ut ur en.. Jag vet inte ens vad. Taget någonstans ifrån där plastrosor och orientaliska sjalar har sitt ursprung, teh. Sätter mig i sängen igen, äter prawn crackers, dricker te. Mår bra. Det öööösregnar utanför, perfekt söndagsmorgon. Woop woop! Ska laga lite käk (= värma rester från igår som består av ris, billig sås och sönderriven kyckling, sån som man egentligen ska ha på macka lol) och bege mig till stan. Baiz.

<3

Min Felix har bokat flygbiljetter hit. 13:e oktober kommer han.

Liksom.. Ja.
Jaaa. Jaaajajajajajjaaaaaa. JAAAAAA alkhjfiohaqwy72397u09qoSAihdauihkkraaaaRAAAAAGELYYYCCCCCCKKKAAAAANNNNNN

Raagelycka.
Ja. Min Felix.
Hanärsåjävlabra.
Jagälskarhonomheltstörtmycket.
Puss.

ikväll ska jag på maskerad..

.. jag ska
klä ut mig till nån
som är bättre än jag
jag ska förneka allting som gör mig svag




zup

Att bo kollektivt är fantastiskt och bara skitkul på alla sätt och vis, tills man blir sjuk och verkligen bara vill vara ifred. Att det knackar på dörren var tionde minut, att folk röker på i köket, att dom springer fram och tillbaka mellan sin och vår lägenhet konstant är bara väldigt fint, på sitt sätt. Men när näsan rinner, huvudet bultar och vad som tros vara feber äter upp all ens energi så vill man helst bara vara ensam, liksom. Jag ÄLSKAR att jag dom här, endast tre vakna timmarna, har fått 5 stycken "I've got some tea, I could come over with some if you like?" + en allmän inmarscherande: "here is your tea, get better now!" Det är dödsbra. Jag vill leva såhär, jämt. Meeeen men men meeeen. Men. Just nu, just just nu, saknar jag min egen säng, för första gången. Mitt eget rum. Min fula lilla silvertv. Mitt playstation.. Tystnaden. Ensamheten. Min fina mamma, ständigt redo att hämta något att äta/dricka, om jag skulle be om det.

Och nu, medan jag skriver det här, har det knackat på min dörr två gånger och jag har låtsats sova. Haha. Missuppfatta mig inte nu, jag äääälskar det här. Det är så jävla bäst. Det är bara första gången jag saknar mitt hem, av liksom rent konkreta skäl. Eller överhuvudtaget, faktiskt. Jag toksaknar ju personer hemma, men inte Stockholm/mitt lilla radhus i sig. Tills nu. Nytt. Ny känsla. Så nu rapporterar jag det, eghgegehe.

Bra jobbat.

Felix

Med risk för att vara dödscheesy, men den här låten..
Distans gör konstiga saker med folk
Typ förlöjligar dom
och jag är
tokkär

college

Okej college, och nu menar jag faktiskt skolan och inte campus (supaknullaslåss hehehehe) Jag pluggar alltså journalism and visual media (alltså fotojournalistik, eller hur man ska förklara det på svenska) och går i en klass med 45 pers varav 12 går i min grupp. Grejen är att allt vi gör, har jag redan gjort. Det är exakt som gymnasiet, fast på engelska. Så rent tekniskt upprepar jag bara allt jag redan lärt mig, men på ett annat språk. Ba hey! Det är väl.. nyttigt? Bra? Kul? Det är visserligen soft, jag kan fokusera på att umgås istället för att plugga, since jag redan gjort .. allt. Although behöver jag typ 100% närvaro för att inte bli underkänd (college, lol) så jag får pallra mig upp varje morgon och lyssna på samma radda av "and the sub-editor is the one responsible for what is going to the press and the journalist.. blablalalblllalala. Bla. BlaaaaaJSHIKa"

Mina måndagar är dödsdagar. Jag går från tio till sex med en timmes break. Då är det löjligt skönt att bo 1 minut ifrån skolan though, så att jag kan kila hem och hämta ett jävla äpple/kläpåmigmerkläder/mastrubera/whatever mellan lektionerna. Lix. Det är soft. Resten av veckan har jag två lektioner varje dag, och är ledig fredagar - vilket är jävligt fint since torsdagar är student nights i Dublin (=halvaprisetpåalkohol@pubarna/klubbarna)  så. Ja. Gott liv. Ja.

Om jag tyckte att vår lägenhet brukade vara ständigt fullpackad av folk innan skolan började, ja ha-ha. In my face. När vi har break i tre timmar och alla irländare inte pallar åka hem (20-80 minuter) så kommer jag såklart att våldsgästas. Jämt. Tjejen som bor en minut ifrån skolan och alltid har prawn chips hemma? JAAAAAAA. Prawns och nudlar, mhm. Livet. Det var väl typ det, en liten update av hur skolan är. Alla är väldigt gulliga, pratar dödssexigt och kallar mig Sweden. Gud så nytänkande.

Innan har jag liksom umgåtts med fransmän, bosnier, holländare, tyskar, mexikanare, kineser och amerikanare since det är dom som bor på campuset. Inga irrisar. Nu när skolan startat så anländer, tillslut, irländarna också. Min dialekt just nu är en knasig blanding av amerikanskfransktyska, men HEY jag ska få den irländska. Jag vägrar lämna det här stället innan jag uttalar 'your' yer. Jag ska göra mig upphetsad med min egen accent när jag drar härifrån.

aujhdeuiashfiekas

Första riktiga skoldagen. Plötsligt var det inte bara stoj och stå, utan även någon slags struktur.
Halvsjuk, helt utan cigg och med äckligt te i magen. ja. jajajajajajajaaaa. ja. hej. NEJ. Ugh.

RSS 2.0