and I wonder




If everything could ever feel this real forever
If anything could ever be this good again

kåtslag


ibland ba faller man

Och btw, bjuder på en snuskbra låt dagen till ära.
Jag har återupptäckt Skindred, så hårt.


idk


lycka and such

Att vara sådär ledsen som man oftast är när ett förhållande tar slut, lite sådär så att man super sig knasfull varje kväll för att försöka hantera det.. Men att sen nå en vändpunkt, på en konsert, tack vare två otroliga band och jäävligt fina vänner.. Ja. Mums.

Medans jag bott här har jag knappt lyssnat på musik. Eller det är väl en lögn since jag tvingats att lyssna på dans-hoppa-pepp-party-rock-in-the-house konstant, men om det verkligen är musik, ja det är väl en definitionsfråga. Eftersom att man alltid umgås med folk, och endast en handfull delar min musiksmak så blir det liksom att man lyssnar på det majoriteten vill ha, vilket oftast är dans-hoppa-pepp-party-rock-in-the-house. Ibland har jag haft stunder för mig själv, då min roomie är borta någonstans eller jag kan promenera för mig själv, då jag kan lyssna på musik. Liksom whey, men det är inte särskilt ofta.

Så, jag förväntade mig liksom inget storartat när jag fick en gratisbiljett till något ställe på Temple Bar. Gick in, drack öl, snackade med fo.. vänta.. vad är det där för ljud.. det låter som.. va, det kan inte stämma.. är det.. DET ÄR MUSIK!

Jag kan inte beskriva känslan. Alltså, nej det går inte. Jag var så jävla uppfylld utav typ.. lycka, tillfredställelse och fascination. Bandet hette Spies, åh dom kommer bli stora. Såå stora, jag vet det. (Heh) Och alla stod med hakorna i golvet, gungande till den dskajfhsakfhiaofuiows-fantastiska musiken.

Sen, hör och häpna, kom MAIN BANDET. Jag blev lite jamenvadfanhurkandombaravaraförbanddomvarjudetbästanågonsin, ungefär. Sen, tro det eller ej, kom ett nytt band som var typ.. gudar. Alltså, det går inte ens att jämföra banden, since dom spelade olika genres och med helt olika.. sinnesstämningar. Det här bandet, huvudbandet, lyckades få alla, jag menar ALLA, att tokdansa. Alltså, inte bara stå och stampa lite takten eller hoppa lite upp och ner, utan TOKdansa. Deras musik var, åh det är så svårt att sätta ord på det.. Alltså, dom var inte bara musikaliska genier, dom var även så levande på scen att man inte kunde låta bli att ryckas med. Det var.. Åh. Lätttttt en av de bästa upplevelserna jag haft här.

Jag har liksom inte varit på konsert på väldigt länge. Det brukade vara mitt liv, hehehe. For real. Jag och Ida, åh det var vi mot väääärlden. Vi drog på alla konserter, stod alltid längt fram, dansade som tokar, headbangade som idioter och flörtade med vem vi än kunde få tag på från scenen. Och den gemenskapen, den totala lyckan, adrenalinet innan/under/efter konserten.. Jag har inte upplevt det på hur länge som helst, och nu fick jag det igen. Och det var inte bara.. alltså.. ÅH. Jag kan inte ens förklara, det var helt otroligt. ALLA släppte sina hämningar och verkligen tokfuldansade. Alla var helt upprymda utav musiken, utav varandra, utav bandet som hoppade runt på scenen som.. jagvetintevad,någotdjursomstudsar.. JSKHAKHJFASIOL.

Det blev, åh, det blev vändpunkten. Det gjorde mig till mig själv igen, jag är jaaaag igen. HEJ SARA VÄLKOMMEN TILLBAKA FAN VAD KUL ATT DU VILLE KOMMA HIT IGEN.

sie trägt den Abend in der Brust

det regnar på vår kärlek
det blåser i våra liv
i vinden dansar eldarna
som blev till i löfternas tid


-


men du var ändå vackrast
när ingenting höll dig kvar
jag gömmer dig i drömmarna
och skall minnas dig
som du var













(vi)














sushicore länkade en bra låt på sin blogg.
jag behöver inte säga så mycket mer rly.

only music can save us


wouldn't change a thiiiiing


ZUM PPL PRAY, I TURN UPZ DE RADIO



Apocalyptica är ett sånt där band som jag har en major soft spot för. Dom är tidlösa.
Sen hjälper det såklart att Perttu totally /flirt med mig när dom spelade i Stockholm senast (fick önska låt, vi mimade saker till varandra mellan låtarna, en jävla massa leenden utbyttes och så pekade han på mig med sin stråke ett antal gånger. Så fint att jag dog)

Det fantastiska med Apocalyptica är att deras musik inte förstörs av någon ful text (utom vissa vol 2 låtar) utan bara får tala för sig själv. Dom har lyckats skapa låtar som passar i vartenda jävla sammanhang, i varenda känslostorm. Oavsett vad det må vara - glädje, förvirring, uppgivenhet, ilska, kääärlek..  Det kan tyckas enformigt; tre dudes på cello och en trummis.
Men mina kära barn - det är det inte. För det första är killarna toksnygga och för det andra är upplägget genialt. Om någon av er lyckas att inte hitta en låt med dom, som speglar en viss känsla, som reflekterar er upplevelse totalt, ja då får ni mer än gärna slå mig gul och blå (för kung och fosterland!) eller bara spotta mig i ansiktet och skrika att jag hade fel. Men jag lovar, det har jag inte.

Nu råkar just den här låten ha en förvånande ful video (överraskande ful) och dessutom ha en gästpianist istället för trummor (Eicca skrev den innan deras fjärde celloist lämnade bandet och ersattes av en trummis) men den är så ljuvlig. Just nu.
Den är exakt.

oh the joy

Imorgon är det Dia Psalma.




100 kilo kärlek på det.

oh feck

Är säkert 100 år efter med att ha sett denna, det brukar vara så, men det här gjorde min dag. Jag fick tårar i ögonen och fjärilar i magen. Inte för att killen är hemlös, det är helt irrelevant, men för att det är så jävla genuint att det gör ont i själen. Det här är, utan tvekan, den bästa versionen jag hört av Creep. Evevveveveveveeeer. Bättre än Radioheads, trots att man absolut inte får säga så. Aj, han piercade sönder mitt hjärta. Nu kommer jag att vara salig hela dagen. När det kommer till äkta känslor inbäddade i musik så går jag sönder. På ett bra sätt.

Sen har jag en softspot för robusta, skäggiga män med raspig röst också, men whatev.
Lyssna bara på låten.


Rammstein osv

På torsdag ska vi köa. Campa inför biljettsläppet, åh jag är så tacksam för att dom släpps i juli det här året och inte oktober, som sist. Ibland känner jag mig fan lite för gammal för att ligga i en sovsäck ute på hård betong och dricka öl för att dämpa kylan - för att inte tala om tristessen. Men sen tänker man på Rammstein, och på hur köer alltid förvandlas till minifestivaler. Signeringar, biljettsläpp, insläpp.. Då mår man bättre.

Att campa i februari sen, inför själva konserten, är en helt annan femma. Stormvarning 2 var det 2009, men likförbannat satt vi där ändå, Alex hade tält och vi hade sovsäckar. Det är helt otroligt att dom valde ut oss att komma backstage, när vi hade suttit ute i hundratriljoner timmar, totalt nedkylda och med söndersnöade hår och rinnande smink. Men dom ville ha oss ändå - bra är vi. Ida, jag älskar oss.

-


Ich brenn am ganzen leib sogar

Hela kroppen skakar, ögonen tåras, andningen är dödstung. Pirr i magen, pirr i benen, pirr i fittan, pirr i armarna, pirr i tårna, pirr i fingrarna, pirr i läpparna. Jag kan inte sitta still. Kan inte andas. Kan inte röra mig. Kan inte få fram ett ljud. Kan inte sluta skrika. KAN INTE FUCKING AAAAJAGHAJJAIUAGAT!

..

...


Rammstein kommer till Stockholm 17/2-2012.
Och resten av Europa.

Och vi ska se dom.
Överallt.

Vi börjar med Stockholm 17:e, sen Oslo 19:e.
Sen ett break, sen ser vi dom i Dublin 27:e.
Biljetterna kostar 600 spänn styck, men om vi lyckas få ihop mer så ser vi dom även i New Castle, Nottingham och Manchester. Så är det bara. Jag kan jobba på McDonalds om det så behövs. Jag kan sälja min kropp om det så behövs. Inga begränsningar.

Rammstein.
Det blir min tredje gång. Och min fjärde och min femte. Och kanske sjätte, sjunde och åttonde.
Det gör ont i kroppen. Jag gråter och skrattar samtidigt och mina ben är som gelè. Lyssnar på Hilf mir på högsta volym. Hjälp mig, ja gör det. Jag kommer supa skallen av mig ikväll av ren och skär lycka. Hilf mir, åh.
Det har någon,
uppenbarligen,
redan gjort.


RSS 2.0